Yrkeshumor: sant eller falskt?

Man är vad man äter. Fy, då är jag ju en ostbåge. Ljumt krossad i någons TV-soffa.

Nä, det är nog mer riktigt att påstå att man är vad man gör. Ett vanligt svar på frågan vem är du i Sverige innebär att man identifierar sig med sitt yrke. Ja, jag är lärare/ snickare/ pråmskeppare är sålunda inte ett ovanligt svar.

Framhärdar man – Ja, det är vad du gör – men vem ÄR du? – skruvar svensken på sig.

Själv brukar jag presentera mig som en enkel kille från Falun. Träffande och sant.

Fortsätter man på spåret med identitet blir yrkesjargong, alltså yrkesgruppens humor, intressant. Inom mitt yrke kan man identifiera en del intressanta saker.

Berättelsen om den unge läraren som fick skolans värsta klass är populär i skrået. Den går i korthet ut på att läraren fortsatte vara på strålande humör trots den bråkiga klassen och på frågan varför svarade Jag lär de jävlarna fel.

En lärare brister alltid ut i gapskratt när vederbörande hör den historien medan en civil ser det hela som upprörande. Från mitt gymnasieperspektiv lägger också man gärna till att det där var säkert på högstadiet.

Själv brukar jag avsluta mina kurser med orden: Är ni missnöjda med er betyg så minns att så fort klassrumsdörren slår igen bakom er har jag glömt er medan ni kommer att minnas mig så länge ni lever.

Så otroligt roligt.