Den oanständiga skolan?

För några år sedan utbröt något av en kris i kollegiet. Det var, och är, känsligt, men eftersom det gått så lång tid (vi snackar 1900-tal) måste det hela betraktas som preskriberat.

Det hela utspelade sig på en annan mycket mindre arbetsplats än på den jag arbetar idag.

Svensk-fröknarna på den aktuella skolan ville gärna dra in mig när de skulle ha tema Romantik. Förutom att jag, ödmjuk som jag är, antog att min pojkaktiga charm hade en viss inverkan på fröknarna ifråga så kunde ju historieämnet bidra med lite bakgrund och så, tyckte de.

Sedan är det modernt att ha med män i erotikdebatten också, resonerade man vidare.

Vi avslutade romantikprojektet med att eleverna skrev en uppsats, även om jag kallade det prov och krävde att de minst en gång nämnde Gunnar Wennerberg, åtminstone för högsta betyg.

De bästa uppsatserna, eller proven, skulle publiceras offentligt på skolan.

Resultaten var intressanta. De präglades av uppfattningen att romantik är förlegat och att den som inte håller med bara behöver dricka 5 bira, till mer självutlämnande dikter i stil med:

Jag smorde in hennes bröst med grädde
och det som inte fick hända i byxan skedde

Spänningen steg i lärarrummet. Hur hanterar man det här? Vi var några som menade att man måste stå vid sitt ord. Dikten MÅSTE publiceras.

Andra höll inte alls med. För det första var den inte bäst och för det andra kan man inte publicera….snusk! Min falang, som förövrigt bestod av både kvinnor och män av varierande ålder, stod på oss.

Svenskfröknarna publicerade dikten.

Eleverna, hur de nu bär sig åt, räknade på mindre än fem minuter vem som skrivit dikten. Den eleven blev en firad hjälte bland sina kamrater. Både tjejer och killar såg det lite sårbara geniala men även otroligt humoristiska i denna enkla dikt.

Jag tyckte det var ett bra och modigt sätt att förhålla sig till erotik i det offentliga rummet.
Men så är jag också en obotlig romantiker a la Oscar Wilde.
Det var nog det svenskfröknarna märkt.