Vab

Det är tur att vi lever i ett industrialiserat land. Så man kan vara hemma med barnen när de är sjuka.

Men så här på tredje dygnet börjar vi alla klättra på väggarna. 

Det klart, uppfinningsrikedomen är det inget fel på. Lekar i massor går det att hitta på tillsammans. Bara man får en slurk kaffe emellanåt. Precis som på jobbet, alltså.

Problemet är att ju längre tid man är hemma desto mer uppmärksam blir jag på alla saker runt om kring som irriterar eller oroar mig.

Till exempel:

Nu stampar han i golvet igen – Lill-Stalin på våningen ovanför.

Och nu skruvar farbror hörselapparat upp TV-volymen i våningen under.

Jag sitter här med flickorna och tänker på radonet i vårt funkishus.

Hur ska en ordninär hemmapappa orka? Man kanske skulle flytta till Stockholm och bli en lattefarsa?

I kväll när flickorna sover och Den Änglaljuva är på kör-rep inleder jag min ritual.
Jag tänder en brasa.
Jag slår upp ett glas Remy Martin.
Jag tar fram min bok.
Sippar lite, och börjar läsa.

Och avbryts av ett vrål från barnkammaren….