Jag tänker på Marlon Brando i filmen Apocalypse Now. I slutet viskar han fram några ord: Horror. Horror.
Dotter 1 har någon gång frågat mig, eller egentligen påstått, att det finns inga monster på riktigt, va, pappa? Varpå Den Änglaljuva brukar ge mig en sträng blick eftersom hon vet att jag är frestad att svara att det gör det visst det. Klumpfoten i våningen ovanför måste bara vara ett, exempelvis.
Ren och skär skräck. Det är sällan jag upplevt det.
Åtminstone vet jag en sak som är läskig. Man har ersatt ljusknappen i tvättstugan med sensorer. Emellertid sitter den första lite illa till så det tar ett par minuter innan den registrerar att nu kommer Fredrik – på med lyset!
Man upplever ett par sekunder av kompakt mörker när man travar in. Rent teoretiskt skulle man kunna möta vad som helst därinne. Ett monster till exempel.
Sen kommer ljuset och sprider glädje, upplysning och trygghet.
Adolphson 
Det handlar om sanning! Vi kan inte lura barnen att det inte finns några monster när det gör det. Det vore oansvarigt =)
Haha! Det där med sensorerna i tvättstugan har vi exakt samma problem med i vårat hus!Sen känner jag även igen min sambo i beskrivningen om att vara lurig med små barn 🙂 Undrar just om alla män har det gemensamt, om man nu ska vara elakt generaliserande?