Errata

I dag när jag likt Titanic, eller pansarkryssaren Potemkin, forsade fram i längdspåret kände jag mig som en tragedi i tre akter. Det gick helt enkelt inte bra. Man behöver inte inte vara kemist, eller ens fysiker, för att inse trögheten i kroppars förflyttning. Men det var inte det som störde mig.

Irritationen tog sig till nya dimensioner när jag insåg att man lagt ner milspåret i Stångtjärn. Eftersom jag inte gärna ändrar mina vanor, det finns de som kallar mig tvångsmässig, åkte jag i alla fall. Om inte Muhammed kan komma till berget får berget komma till honom.

Vilket fick till följd att jag likt Yetin i Tintin i Tibet pulsade fram i sju kilometer. Jag skrämde en tant enbart genom mitt ondsinta utseende. Snacka om lyteskomik.

Och inte blev det bättre när jag kom hem. Den Änglaljuva gratulerade mig slentrianmässigt till en ny bra tid och avslöjade därmed sin inställning till min längdåkning.

Sen lagade jag blodpudding till döttrarna. När jag efter kvällstvagningen skulle smörja mitt ömmande skinn med lotion hade jag fortfarande blodpudding på fingrarna. Utkommen ur badrummet fick jag höra att jag såg ut som en tysk sexturist i söderhavet.

Inte ens en äggtoddy kunde råda bot på detta dystra läge.

Men i morgon är en annan dag, som nån idiot sjöng i melodifestivalen för några år sedan.