Fred

På min söndagspromenad gick jag in i Östra Centrum, som stadsdelen väljer att kalla sig i sin jakt på konsumenter.

När jag passerade Tonys pizzeria (känd som Lilla Pizzerian för gamla falubor) stod en av bagarna utanför och rökte. Jag kastade en blick åt hans håll och noterade att han hade flammor tatuerade på armarna innan jag promenerade vidare.

Men så plötsligt hälsar han på mig.
Tjena, Fredrik. 

Jag fick gå närmare. Och då ser jag det. 

Pizzabagaren heter Fred Hassan och kom till min klass i 6:an och sen gick vi i högstadiet tillsammans. Jag har nog inte sett honom sedan 1987 när vi slutade 9:an. Det är 23 år sedan. Vi språkar lite om väder, vind, barn och pizzor innan jag vandrar vidare. 

Trots att det gått nästan ett kvarts sekel sedan vi sågs kändes det som i går. Jag minns att jag tog en smocka för hans skull av nån som retade honom för att han kom från Egypten.

Det var samma sak inför återträffen från högstadiet för några år sedan.

Trots att vi inte pratats vid på 20 år ringde Anders Olaspers från södra Sverige och undrade om jag skulle gå. Det skulle jag nu inte, men det intressanta är hur han inledde samtalet:

Hej, det är Anders. Och redan innan han sagt sitt namn, och även om jag känner många Anders som jag talat med betydligt oftare de senaste 20 åren, visste jag ögonblickligen vem det var som ringde.

Det är häftigt att besöka dom stigar där barn jag lekt.