Prettolampan

I dag när jag spelade huvudrollen i Dansar med Valar (jag tränade) så kände jag att min inre röda prettolampa började lysa. Jag stannade (nåja, jag stod ju i praktiken redan still) och funderade. Vad hade utlöst alarmet?

Det gällede gårdagens inlägg där jag sa att jag tog en smocka för Fred Hassan.
Det är naturligtvis inte så att jag slogs med rasister i 6:an. 

Vi spelade fotboll och som elegant spjutspets fick jag många fina passningar av den kompakte mittbacken Fred. Det är sånt man som klinisk avslutare uppskattar. Inget har förändrats därvidlag.

När tumult uppstod över en oschyssthet tog jag Freds parti och när han fick höra något otrevligt om kameler kan jag ha sagt något om antagonistens kroppshydda i förhållande till vederbörandes hjärnvolym. 

Jag fick alltså spö.

Mina föräldrar var, vid det efterföljande telefonsamtalet från skolan, inte helt nöjda med att jag aldrig kunde hålla tyst. Något som ju som tur är förändrats med mognare ålder. Ok, skämt). 

Men vad har hänt med mig egentligen? 1980 var jag som tioåring upprörd över att Ronald Reagan besegrade Jimmi Carter i det amerikanska presidentvalet och jag engagerade mig i såväl kärnkraftsomröstningen samma år som riksdagsvalet 1982. Vad hände sen?

Jag blev en hedonist.
En semmelman.

Det är nog det jag betalar för nu med lika delar samvete som fysik.