Godiskungen

Det är ju helst sjukt vad mycket godis man kan köpa.

Och alla affärer säljer bara den så kallade Godiskungens sortiment. Nu senast Statoil. Den enda anledningen att besöka Statoil, eller BP som det egentligen heter, var ju att de inte saluförde Godiskungen.

Det är ju som en sovjetstat, fast i kapitalist-tappning.

Tänk när 4-åringen går in och bara ser en vägg med godis. Vad skapar det för världsuppfattning?

Det var bättre när man gick och köpte av killen i kiosken för 5 öre styck. Det fanns 5 sorter och det var han som plockade i dessa i den vita påsen.
Det kanske också är lite sovjetmässigt, men det lärde oss att vi ibland måste ta ansvar och reglera överflödet. För att kunna uppskatta det. Det är lite som socialliberalismen, ungefär.

Att killen i kiosken hette Thomas Quick är en helt annan historia.