Snusmumriken

Jag är hemkommen efter en vårkonsert i Magasinet.

Vildvittrorna har somnat. Den Änglaljuva också, fast vid TV:n. Hon håller fortfarande en kopp té i handen. Det här kan bli roligt. Men till sist lägger sig lugnet efter en dag full av ljud.

Jag tänker på Snusmumriken.

Vilket briljant namn. Hjälten från min barndom, Staffan Vesterbergs besegrare, självständighetens väktare, ständigt på väg på okända vägar efter upplevelser, Mumintrollets återvändande vän.

Snusmumriken kommer med våren och vänskap.

Snusmumriken låter meddela att våren ska ha en del förväntan i sig och två delar vårmelankoli. Resten ska vara hejdlös förtjusning. Och det ska väl erkännas att man dagen efter en hejdlös förtjusning ibland känt sig som en Snusmumrik.

Det kanske är som Snusmumrikens kompis Ti-ti-oo säger: Jag måste skynda mig att leva, det är så mycket tid som gått förlorad! Det ska inte förstås som att man ska skynda genom livet, utan att leva i varje ögonblick.

För att bli lite härligt klyschig: Carpe diem, va.

En gång i den eviga ungdomens stad, mitt under en hejdlös förtjusning, förde jag en upprörd diskussion med en för mig okänd figur om Mumintrollens sexualitet. Det är näst intill kriminellt. Illa är det, i vilket fall.