Ondska

Det finns många intressanta perspektiv på ondska. Är människan i grunden ond eller god? Studerar man historien, och inte minst 1900-talet, är det lätt att förtvivla.

—

Jag och Dotter 1 gick och åt pizza idag. Det kanske är en sorts ondska i sig. Att ta ett barn till en pizzeria. Men nöden hade alltså idag ingen lag.

Hon spillde ut sin mjölk över min pizza.

Hade någon annan gjort det hade jag tagit det för ondska. Men så tittade jag in i hennes stora glada ögon och lyssnade till hennes förlåt. Så jag höll upp pizzan och hällde av mjölken på ett fat med pizzasallad och åt upp pizzan.

Däremot inte salladen.

—

En inspirerande föreläsare vid Uppsala Universitet, Mattias Gardell, fanns bland de svenskar som engagerade sig i Ships to Gaza.

En stor ondska, Förintelsen, har skapat några andra ondskor. Israel och Hamas. Onda handlingar sker överallt. Även bland det utmattade palestinska folket. Någon stjäl någon annans livsmöjligheter.

Nöd skapar ondska.

Vad är det de bråkar om? En stad, bland annat. Under kung David, känd från gamla testamentet, erövrade israelerna, småningom kända som judarna, Jerusalem omkring år 1000 fvt.

De hade makten i staden i ungefär 400 år. De styrde även staden en kort period strax före den romerska ockupationen.

En ganska blygsam historisk grund för att hävda sin historiska rätt till staden Jerusalem, kan man kanske tycka.

Och att motivera den typ av övervåld som inte bara får ens fiender att reagera, utan även ens vänner, kan väl inte vara sprunget ur något annat än rädsla?

Rädda människor begår onda handlingar. Kanske för att de upplever sig hotade, har brist på kunskap/insikt, eller är så panikslagna att dom fullständigt tappat greppet.

Återstår att se hur de hanterar sin ondska.

Kanske några blockader, en besk dos av sin egen medicin? Men jag tror inte på det. Öga för öga gör en människa blind. Man får gå till sig själv först. För att komma vidare måste man erkänna sin delaktighet och skuld.

Dit har Israel ännu inte kommit, anser jag.