Mjukglass

Jag gillar mjukglass.

Och, kanske som en direkt följd av mitt yrke, sätter jag en ära i att försöka bemöta folk trevligt. Varje dag i ens liv består ju egentligen av en massa möten. Från det jag går upp på morgonen tills jag går och lägger mig.

Vad ser människorna när de möter mig? Vilka signaler sänder jag ut? Enkelt uttryckt: är mungiporna upp eller ner?

Så i somras köpte jag glass.

Jag var vid tillfället mol allena, så min avsikt var att verkligen njuta av min glass. Men glassbiträdet förstörde upplevelsen. Som i slow motion ser jag henne fullkomligen dränka min glass i chockladtopping.

Utan att tänka mig för vrålar jag Men herregud, du behöver ju inte ta i så du skiter på dig!

Varför sa jag så?

Det är ju inte så jag vill vara mot mina medmänniskor. Hon blev ledsen, glassbiträdet, det såg jag ju. Det blev tyst bland de kringvarande och man betraktade mig nog inte som riktigt riktig som göteborgarna säger.

Glassen smakade inte lika bra som vanligt.

Där har jag en svaghet att arbeta med, inser jag. Jag har överseende med mycket men inte alltid när någon slaktar mina heliga kor.

Alla gör väl så gott de kan, eller?