I dag sågs något stort, oformligt och rosa studsa fram mellan trädstammarna i Stångtjärn.
Med ett fräsande steg det småningom ner i tjärnen. Var det Katla? Var det en brännskadad rysk bärplockare? Nej, det var en adjunkt i läroverket. Inget att ta på allvar, således.
Åh, jag saknar 70- och 80-talen! Då var livet var lätt. Man behövde inte bry sig om sitt liv.
Palme bestämde, och så var det med det. Ungdomen drack folköl och inte fan behövde jag välja läkare. Jag KUNDE inte välja läkare.
Man fick handla över disk på systemet (ja, inte jag förstås) så att alla kunde se hur mycket och vad man drack. Hade man nämnt lördagsöppet hade man förmodligen hospitaliserats.
SJ serverade äggmackor inslagna i folie på sina tåg.
En gång blev jag arg på far och skrek i frustration: Jag hoppas du får sparken!! Det berättade han länge som en lustig anekdot för familjens umgänge och det framkallade alltid höga skratt.
För det här var på 70-talet när det som landstingsanställd var fullständigt omöjligt att få sparken.
Adolphson 
Thorbjörn Fälldin styrde lite med. Men det gjorde ingen skillnad, på grund av gemensamma värderingar i Sverige. Sossarna hade styrt länge, och hela tiden från 1968 års vänstervridning och fram till kalla krigets slut 1991 var likadan i Sverige. Jag hävdar att det var inte Palmemordet som förändrade Sverige något, utan kalla krigets slut. Nu hade väl Sverige inte mycket med det att göra, men de sociala och ekonomiska förändringarna i världen som följde kalla krigets slut påverkade även Sverige lite.I dag (2011) styrs Sverige av Allians för Sverige, men under Göran Persson (1996-2006) förde nästan liknande politik.Maktskiften förändrar inte samhällen, stora sociala omvälvningar i världen gör det.Hur som helst saknar jag också 1970- och 80-talens Sverige. Är född 1982, kan ändå få en nostalgikick av musik från den tiden (oavsett om den är svensk, amerikansk, brittisk, västtysk eller något annat).
Haha – Katla! Erkänn likheten!
Fantastiskt, faan-tastiskt!Och åh, Katla…