What really matters

I veckan stod jag, påtagligt irriterad, och fipplade med nycklarna när jag med famnen full av grejer skulle ta mig in i ett klassrum.

Det kan ju låta oskyldigt, men sanningen är mer fasanfull än man så här inledningsvis kan frestas att tro.

Irritationen berodde mest på att jag var förvisad till NO-salarna för undervisning. Dessa ligger långt från mitt arbetsrum och dessutom på en annan våning.

Hallå i-landsproblem.

Att det alltid luktar fisk där och att jag nu alltså, igen, på grund av resursernas oerhörda knapphet, under ett år tvingas undervisa i en fiskstinkande biologisal var logiskt nog även det en grund för min upprördhet.

Ilskan tilltog när det visade sig att dörren inte gick att öppna. Jag högg tag i en förbipasserande kollega och frågade upprört om man satt alcolås på dörrjävlarna i den här delen av skolan.

Inte så subtilt kanske, men ändå. Du är inte behörig. Du är ju bara historielärare, det är farliga grejer därinne vettu sa personen och promenerade glatt vidare.

Ilskan rann av mig som vatten på en flodhäst.

Jag blev full av tankar.

Bara en historielärare?! Någon, eller varför inte en hel värld, missar det uppenbara.

Visst kan väl en och annan fysiker, eller kemist, ta fram hemska grejer. Men nog torde det vara glasklart att de ämnen jag företräder i skolsammanhang, Religion och Historia, orsakat mer skada och elände än man ens vågar tänka på.

Detta är förskräckligt! Ser ni vilka perspektiv som öppnar sig – vilken lallande fåne som helst kan med en allmän nyckel ta sig rakt in i pudelns kärnreaktor!

Jag ska omedelbart KRÄVA av så väl skolledning, Skolstyrelsen, Skolverket, Regering, Riksdag, Europaparlamentet och FN att man sätter lås och bom på institutionen för humaniora.

Rösta på mig så kan ni betrakta det som utfört.