smocken

Några kamrater och jag samtalade för en tid sedan om gamla mellanstadieminnen och samtalet kom att kretsa kring Smocken.

Smocken, Södra Skolans skräck, en kille som var oantastlig för vuxenvärlden helt enkelt beroende på sin råstyrka.

Smocken behövde aldrig läsa läxor eller sätta på sig vare sig plasthuva med andningshål i duschen efter gymnastiken eller bära sockiplast.

Dessa plagg var ovärdiga redan då och jag var avundsjuk på honom för att han slapp. Jag klarade mig oftast från stryk trots att jag tillhörde den i hans ögon irriterande lilla grupp människor som försökte spela Allan på roliga timmen.

(Till de unga: under 1970-talet hade man ofta rätt tråkigt. Därför införde låg- och mellanstadierna runt om i landet en sorts revy-timme sista timmen på fredagar. Roliga Timmen. Fråga vilken 40+are som helst – detta tillhör kulturarvet. Antingen var man duktig i sport eller så satsade man på en Roliga Timmen-karriär).

Sånt gjorde ju aldrig Smocken.

En gång i matsalen mulade han mig i sitt pulvermos med motiveringen att jag sjöng i kör.

En av mat-tanterna såg incidenten och när den blott tioårige pojksopranen försökte beveka henne med sina ärliga blå ögon i jakt på vuxenhjälp såg han bara skyll dig själv, du sjunger i kör lysa ur ögonen på henne.

Så kan det vara därute i vardagen. Vissa gillar dig, andra inte.

Oheliga allianser sluts och bryts över ett gemensamt intresse. I det här fallet var avskyn för körsångare den minsta gemensamma nämnaren.

Man får väl försöka vara den man är och överleva så gott man kan.

Det finns värre saker att råka ut för i livet än att bli mulad i pulvermos.

För Smocken och mattanten hyser jag inte (längre) någon harm. Men jag undrar hur de reagerat på detta.

Musiken ädla känslor föder.