Morfar, Alexander och jag

Om jag fått en son skulle han fått heta Ivar Alexander.

Nu har jag två döttrar och bara för att en potentiell läsare inte ska få för sig att jag hellre hade hade haft en son försäkrar jag härmed på mina innersta och djupaste känslor att icke så är.

Men om jag fått en son skulle han alltså hetat Alexander.

Jag kan väl den grekiske världserövraren övergripande historia hyfsat och tycker det ligger något intresseväckande i att ha erövrat hela den kända världen vid endast 33 års ålder.

Sen dog han i något som kan ha varit malaria.

En Alexander-skildring har jag skrattat åt. Nämligen den senaste filmen Alexander där Hollywood genom Colin Farrel brottas med sin homofobi genom att låta publiken ana en bi- eller homosexuell läggning hos den grekiske fursten.

Något som illustreras av att världserövraren ibland blinkar, och eller tittar utmanande på sin närmsta man och vän, genom gigantiska mängder mascara.

—

Morfar Ivar gick till sjöss som 9-åring och som det visade sig på en spritsmugglar-båt.

Morfars föräldrar skickade brev till skolan där det framgick att Ivar inte hade tid att göra läxorna eftersom han hade en gård att sköta.

Morfar har fått norske kungens tapperhetsmedalj när han räddade sjömän ur nöd 1918. Han har blivit sänkt av en nazitysk ubåt mitt ute på Atlanten och tillbringat sitt liv på de sju haven.

—

När jag tänker på morfar och Alexander funderar jag ibland över vad jag själv har åstadkommit. Vad för sorts vekling är jag egentligen? Jag har ju passerat 33 år. Men morfar blev 97 så lite tid har jag på mig, förhoppningsvis.

Frågan är vad jag gör av den tid som är mig given. Erövrar jag världen eller sänks jag mitt ute på Atlanten?