Mundebo

I lördags var jag på en middag i Stockholm och slumpens skördar ordnade det så finurligt att jag kom att sitta brevid Ingemar Mundebo.

Även om dåtidens organisation inte riktigt såg ut som dagens så kan man väl säga att han var motsvarande finansminister i de borgerliga regeringarna 1976-80. Alltså under tid då landet hade en statsminister från FP, Ola Ullsten.

Det fanns mycket att fråga den gamle hedersmannen om och det var väl inte enbart beroende på rödvinet som jag kände mig lite gråtmild och nostalgisk framåt aftonen.

Mundebo avgick från all aktiv politk 1980 och har sedan dess varit landshövding i Uppsala och chef vid någon myndighet. Och pensionär, förstås.

Vi kom bland annat att prata om det förändrade debattklimatet och han menade att det var helt annat under hans tid. De personliga motsättningarna var inte så starka mellan politikerna som idag och man hade mer tid att utveckla sina resonemang.

Även om ingen av oss är några större förespråkare för moderat politik lyfte Mundebo fram den stora förändringen inom detta parti de senaste åren. Vi avslutade kvällen med en skål och gemensam förhoppning på valseger.

Efteråt funderade jag lite på det där. Tänk om de två röda partierna behöver lika lång tid på sig för att förändra sin politik som moderaterna? Ungefär ett sekel, alltså. Då lär det dröja innan de återvänder till makten.

Mundebo berättade även att han brukar ha återkommande kontakt med Fälldin. Och angående ett oklart parlamentariskt läge gav han fyra anledningar till varför han inte tror på eller kan rösta med socialdemokraterna:
1. Mona Sahlin
2. Thomas Bodström
3. Thomas Östros
4. Ylva Johansson.

Det sagt av en person som också namngav flera socialdemokrater han högaktade, exempelvis Björn von Sydow.

Ja ja. Den som röstar får se. De andra med. Är det rättvist, månne?