De gyllene bågarna

I filmen ”Superzise Me” framgår det att det är rent hälsovådligt att bara äta på Donken, M-C Dooonalds eller vad vi nu kallar kedjan.

Några av oss minns också filmen Falling Down, som väl är så nära samhällskritik amerikansk film kommer.

I somras var jag och flickorna med om en tvättäkta Falling down. Vi skulle äta det enda anständiga mål kedjan serverar, frukost, och medan vi står och beställer, mitt framför ögonen på oss, rullar frukostmenyn digitaliskt bort och den vanliga kommer fram.

Kassörskan rykte lite generat på axlarna och menade att det gick inte att beställa frukost längre. Jag undrade upprört om hon på allvar hävdade att datorerna hindrar restaurangen från att laga en rätt från ett klockslag till ett annat. Så var det tydligen. Maskinerna är våra vänner.

Mc Donalds har länge fått stå som sinnebild för skräpmat, oetiska anställnings- och produktionsförhållanden. Kanske med rätta. Det jag reagerat mest på är deras smygreklam inriktat mot barn. Sånt ger mig gåshud. Och leksakerna barnen får i sina Happy Meals, var är de tillverkade egentligen, funderar jag över en med essens smaksatt ostburgare.

På ett Mc Donalds i Kista uppfattade jag en märklig stämning. Det var nåt som var fel. Så kom jag plötsligt på det. Alla som jobbade därinne var i 50-årsåldern. Inte i 15 -årsåldern som det brukar vara. Vad det var ett tecken på vet jag inte, men förändringar i Mc Donalds regi kan inte vara bra. Tänker jag över en milkshake med tydlig metallisk smak.

Jag såg för en tid sedan en man i min egen ålder, på Mc Donalds i Falun, föra ett samtal med en betydligt yngre butikschef. Mannen sökte jobb. Vem vill jobba på Donken tänkte jag nyfiket och iakttog det hela.

Mannen såg så där sorgligt avvaktade ut som hos en person som sökt många arbeten men inte fått något.

Jag frågade, medan han väntade på den strängt upptagne butikschefen, vad han arbetade som. Han sa att han var arbetslös. Men jag ville veta vad han hade för yrke. I Egypten hade han arbetat som musiklärare.

Längre hann vi inte innan butikschefen kom tillbaka och meddelade att hon skulle ha honom i åtanke men att han behövde lära sig svenska för att kunna kommunicera med sina medarbetare.

Jag kunde inte hålla mig. Det blev en Falling Down i miniatyr när jag upprört frågade varför i herrans namn man behövde lära sig ord som pommes frites, Happy Meal eller Big Mac på svenska.

Butikschefen gav mig en snabb blick och försvann.

För några år sedan åkte jag tillsammans med några kollegor med bil till Tyskland. Vi beslöt oss för att räkna antalet Mc Donalds efter vägen. Vi slutade när vi kommit upp i över hundra.

I våras blev jag haffad av en enormt överviktig familj som lite desillusionerat stod och trampade utanför Pichers. De undrade gällt vart Mc Donalds tagit vägen.

De blev besvikna när jag upplysningsvis berättade att det var en bit till den nya lokaliseringen. Man kan ju ta en promenad, menade jag hurtfriskt, och fortsatte eller ta en takeaway-sallad från Pichers här.

Det kanske var att gå förlångt.

Låt mig avsluta med att rangordna landets större hamburgerkedjor och påminna om att om ni envisas med att äta på Mc Donalds så be alltid om en specialburgare, jag brukar ta en QP med extra sallad. Då får man en nygjord hamburgare. Något som förövrigt är en grundförutsättning på många andra restauranger.

Jag tänker ofta på en gammal elevs definition av USA som ett gigantiskt Mc Donalds som skjuter folk.

____________________________

1. Max
2. Sibylla
3. Burger King
4. Mc Donalds

 

En reaktion till “De gyllene bågarna

Kommentarsfunktionen är stängd.