Galen av åtrå

Jag stryker ett par beiga gardiner av linne tänker att genom det här tyget kan man se.

Det är ungefär som att bära ett tyg på samma sätt som förekommer inom vissa religiösa grupper. En av anledningarna till att kvinnor klär sig så sägs bland annat vara för att inte väcka männens åtrå. En sorts skydd.

Varför inte prova idén?

Jag hänger gardinen över huvudet och söker upp Den Änglaljuva som är i full färd att hänga upp ett par andra gardiner i ett angränsande rum. Jag frågar vad hon tänker när hon får syn på mig.

Hon svarar att hon tror att jag leker någon befängd lek med flickorna vilket kommer att rendera i att jag får stryka om alltihop. Slöseri med tid, alltså.

Jag frågar henne att om hon såg mig så här, endast insvept i detta beiga tyg av linne, i Istanbul. Det är skymning och hon får syn på mig vid en basar. Jag rör mig mycket sensuellt och luften är tung av myrra och rökelse. Skulle hon inte bli galen av åtrå då?

Myrra? Jag lär nog ha gått på tyngre grejer om att jag ska gå i gång på en halvfet svensk, utan biceps, utstyrd i ett beige skynke. För tänk så många snygga turkar det finns.

Den Änglaljuva har humor, tröstar jag mig med.

Men tänk om det funkar?

Ska vi i Sverige i så fall inte göra tvärt emot en del av Europas länder och i stället lagstifta om UTÖKAT användande av burka och niqab? Med hänvisning till att vi har ett stort problem i mäns våld mot kvinnor i det här landet kunde vi lagstifta om att alla kvinnor måste drapera sig i avtändande tygstycken.

Annars kan det gå som i Umeå eller Örebro.

Halva befolkningen tvingas klä sig för att uppmärksamma oss män på vårt problem. Sen till sist, efter någon generation eller så, skulle vi vänja oss vid de nya tingens ordning. Även om det till en början kunde kännas lite svårt, skulle nog argumentet att det är för kvinnans beskydd kännas naturligt.

För hur skulle vi annars göra?

Jag säger som Monty Python: What’s wrong with this picture!?