Preludium

Vad vill man egentligen kunna se tillbaka på för facit när man når vägs ände?

Och när mitt ego stirrar tillbaka på mig ur spegeln, vad ser jag då? Är jag nöjd med helheten? Eller polerar jag enbart mitt yttre?

Det gäller att rätt leva för att värdigt kunna dö, sägs det. När jag själv en gång hoppar över gärdesgården vill jag inte vara rädd för döden.

Min åldersom får inte vara präglad av en tilltagande rädsla för vad som komma skall. Eller att inte vara nöjd med hur jag levt och verkat.

Jag vill inte ha ångest inför slutet.

För att få en fridfull död tror jag att de stora besluten man tagit i sitt liv är näst intill ovidkommande. Val i stil med om du ska flytta hit eller dit, ta det där jobbet eller till och med om du ska gifta dig eller inte.

Sådana saker påverkar inte så mycket hur du känner dig inför döden. Och egentligen handlar dessa, tror jag, också ganska lite om hur du levt.

Däremot tror jag alla de mängder av små beslut man tar under sitt liv är mycket viktigare. Summan av dessa ger dig på något sätt helheten i ditt liv och avgör ditt förhållande till din egen död. Det är de små besluten tagna i parti och minut som avgör vilken sorts människa man är eller har varit.

En kollega berättade om sin svärfars död som något vackert. Omgiven av sina nära och kära kunde han gå bort utan ångest efter ett rikt liv.

Detta borde gälla även om döden infaller plötsligt, hoppas jag.