När svarta tavlan regerade var kritan kung.
Denna fosil, direkt nedärvd från den svenska folkskolans födelse 1842, finnes ej mer. Under merparten av mina tolv år i skråt har den varit med mig. Men vi historielärare talar, vi skriver inte.
Så för mig var det aldrig något problem, det där med svarta tavlan.
Kollegiet klagade däremot. Den svarta giganten orsakade spruckna händer och stenlunga. Överallt låg ett vitt damm, som en beläggning, även över elevernas sinnen.
Nu när svarta tavlan är ett minne blott kan man konstatera att man inte längre erhåller gratis handkräm ur skolförrådet. Maleur.
Med sådan kunde man exempelvis smörja in sina händer så mycket att man tappade kaffekoppen i golvet. Eleverna kan inte längre ta bort kritorna och lägga dit tamponger. Busen har dött ut. Tristessen är över oss.
Jag känner mig så nedstämd att jag tar en av fars gamla dikter och publicerar härmed:
Haderittan satt på taket
Haderittan ramla ner
Haderittan slog ihjäl sig
Haderittan finns ej mer
Adolphson 
Det kan du ha rätt i! Själv fäster jag blicken i fjärran och börjar tala….=)
Välkommen till universitetshuset i Uppsala; där finns det svarta tavlor och krita om än ingen handkräm (den får man se till att ha med sig själv)! På riktigt tycker jag det är en alldeles särskild känsla att råka bryta av en krita i farten när man skriver.