Intelligens

Jag har känt den.

Jag har känt min intelligens begränsning.

Det känns lite tråkigt.

Jag tycker att jag har en ganska god självkännedom. I huvudsak vet jag vad jag är bra på och vilka svagheter jag har.

Saker som har med intelligens att göra är förmågorna att resonera, planera, lösa problem, associera, tänka abstrakt, förstå idéer och språk, komplicerade orsakssammanhang samt förmågan till inlärning.

Kort sagt, det handlar ofta om vanliga sociala situationer.

Alla kan lära sig ett hantverk om man har tålamodet. Forskning eller snickeri. Sedan har vi lite olika fallenhet för olika saker. Vårt intresse, men även omgivningens uppskattning och uppmuntran, styr i stor utsträckning detta.

Det finns lite olika varianter på hur man mäter intelligens. Som jag ser det måste man även ha med en empatisk grund när man talar om ett intelligent beteende.

Och nu har jag alltså känt den. Min intelligens begränsning.

Jag har upplevt flera situationer där jag någonstans inom mig vet att situationen borde gå att lösa. Det är som ett vaderat mörker när jag försker styra tankarna för att komma fram till en inställning eller plan att förhålla mig till.

Men jag förmår inte. Det är stopp.

Mina fåfänga ansträngningar leder inte till ett resultat jag kan känna mig trygg med. Utan handledning eller inspiration kommer jag inte vidare. Det är glädjande att jag själv inser min begränsning för då kan jag vid behov maskera den.

För man vill ju inte verka dum.

Men det är frustrerande.

Mycket frustrerande.