Den flaviska amfiteatern

Jag gillar att återuppleva historien. Eller åtminstone besöka platser som spelat en större roll i den.

Den här gången sammanföll intresset med Den Änglaljuvas och vi reste till Rom. Vi gjorde det som varje Rom-besökare gör: besökte det antika Rom och det kristna. Drack kaffe och tittade på fontäner.

Problemet med det antika Rom är att det bara är en del av kulissen som står kvar. Med det kristna är problemet istället att renässansmåleri efter ett tag blir jävligt tråkigt, som Fåhreus uttryckte saken.

Men Pantheon står där, i all sin storslagenhet, i stort sett intakt.

I stället för att trötta ut en potentiell läsare med marmorminnen från en resa de flesta gör någon gång i sitt liv vill jag kommentera dom italienska kvinnorna.

Det är inte många gravida man ser på gatorna. Inte heller så många barn. Den italienska lagstiftningen kring föräldraledigheter och föräldraskap är sorglig.

Berlusconi, men inte bara han, tycker att männen ska sköta det offentliga livet. Rättssäkerheten medger inte att en kvinna under en graviditet kan vara säker på att ha kvar sin anställning.

Förutom det uppenbart odemokratiska och ojämställda i detta medför det en dålig nativitet för landet. Om det inte vore för invandringen skulle Italien vara illa ute.

Om detta inte vore så allvarligt skulle det hela kunna vara värdigt en komedi på den flaviska amfiteatern.

Jag gillar alltså att återuppleva historien. Därför gjorde jag i dag en smörgås.

Jag gjorde precis som SJ på 1970-talet. Jag tog en lite för torr rågsiktkaka. Jag bredde på för mycket smör. Sedan la jag på ett par skivor falukorv som var blekrosa eftersom jag stekt dem för kort tid varpå följer ett vändstekt ägg som istället är stekt alldeles för länge. Man toppar mästerverket med lite vissen persilja. Slå in allt in absurdum med folie, linda det så hårt som om du behandlade ett benbrott.

Vi har kanske inte lika grandiost förflutet som italienarna. Men vi har kommit längre i synen på jämställdhet. Vilket inte får innebära att vi slår oss till ro. Rom föll ju till sist. Och det tycks ta lång tid att bygga upp stan igen.

Hur deras kulturhistoria avtecknar sig i avseendet mackor på tåg står säkert hugget i marmor där någonstans.

En reaktion till “Den flaviska amfiteatern

Kommentarsfunktionen är stängd.