Mer åt männen!

Dubblering av pappamånaderna till 4 månader.

1991 gjorde min politiska förebild Bengt Westerberg något oerhört i samtidens ögon. Han drev igenom att Folkpartiet skulle verka för en obligatorisk pappamånad. Sverige är idag unikt i världen med sin föräldraförsäkring. Det blev ur jämställdhetssynpunkt bättre 1991 men fortfarande tar papporna ut endast 21 % av föräldradagarna.

Detta sätter fingret på ett typiskt liberalt problem. Ska staten lägga sig i eller ej? Det handlar förstås om vilken typ av liberal man är. Visst är det så att vi måste värna den privata sfären. Samtidigt måste staten ta sitt ansvar i vissa frågor. Om vi drar ett frihetsresonemang för långt råder anarki vilket inte gynnar jämställdhet.

Om vi liberaler inte bedrivit opposition och fått igenom vissa lagändringar hade vi inte kunnat genomföra kvinnlig rösträtt, avkriminalisera homosexualitet, förbjuda barnaga eller tillåtit att kvinnor deltar i samhället överhuvudtaget.

Den minsta beståndsdelen i samhället är individen och inte familjen. Mer precist är barnen den minsta beståndsdelen. Vill man förändra en struktur, eller mentalitet, är det viktigt att man riktar in sig på rätt område.

4 månader är en kort tid av ett föräldraskap. För mig gav en delad föräldraförsäkring en viktig grund för hur jag ser på mina barn när dom nu blir äldre. Ansvaret är delat mellan mig och barnens mor under hela deras uppväxt. Jag vet och förstår när jag brister i ansvar och vad det innebär för barnens mamma.

Ser man till kvinnors situation på arbetsmarknaden är det ett stort avbräck att vara hemma 1,5 år (eller vad det blir) per barn. Då är det kanske inte så konstigt att kvinnorna halkar efter i löneutveckling och karriär. De hamnar i kvinnodominerade yrken med ibland dåliga villkor. Klart som tusan att de vill vara hemma med barnen så länge det bara är möjligt!

En delad föräldraförsäkring kan alltså hjälpa till att utjämna löneskillnaderna.

Det handlar också om vilken förebild jag själv vill vara, vilken mansbild vill jag förmedla till mina barn. Och sett över ett helt föräldraskap är detta viktigt. Förslaget kan hjälpa till att förändra en struktur till något mycket bättre. En delad föräldrapenning tror jag också skulle leda till bättre en situation i de fall föräldrarna skiljer sig innan barnet är fött eller när det är nyfött. Detta är ett av få områden där mäns rättigheter (och skyldigheter, givetvis) behöver stärkas.

Förslaget handlar inte om att gå in och kränka människors integritet, som de som är emot detta skulle kunna hävda. Även om det på ett sätt blir så är det värt det. Förslaget är i grunden en positiv tanke tänkt att tillämpas under en viktig men begränsad tid i barnens liv. För den som vill verka för ett jämställt samhälle borde detta vara en självklarhet.

Till alla som inte tycker att det är något problem som det är idag, och till dem som tycker att det där kan väl mammorna bestämma, vill jag rikta en uppmaning att reflektera lite över hur det sett ut tidigare. Vilka åtgärder är det som fört utvecklingen framåt på jämställdhetens område?

Varför inte testa?

19 reaktioner till “Mer åt männen!

  1. Politik är social eller samhällelig ingengörskonst. Ägande likaså. (Kan man egentligen äga NÅGOT, underar jag ibland). Beroende på vad man har för syn avgör hur man vill konstruera samhället. Det handlar om att avgöra vilka områden vi ska konstruera något på, och vilka vi ska låta bli. Lagstiftning om fyra pappamånader ser jag som ett sådant område. Jag uppskattar dina kommentarer. Alltid hamnar man i pajkastning med diverse vänsterfolk. Det är intressant att diskutera med någon på den andra sidan!

  2. Den som behöver hjälp ska få det. Jag vill inte ha tiggande och svältande människor på gator och torg. Vi har alla ett ansvar för att ta hand om de svaga. Se till så att de får möjlighet att leva ett anständigt liv.Men alla vi andra? Varför ska vi omfattas av ett omfattande bidragssystem?Du och jag är friska, välutbildade och välavlönade (kan ju alltid diskuteras förstås) medborgare. Kan vi inte ta hand om oss själva och våra respektive familjer?Du vill ha lagstiftning om fyra pappamånader. Jag tycker att det är ett uttryck för en social ingenjörskonst, som jag värjer mig emot.Men, visst måste några driva på för att få förändringar till stånd. Själv driver jag på för avkriminalisering också av alla andra former av sexuella aktiviteter än homosexuella…

  3. Mycket av det du säger skriver jag helt under på. Som din syn på individens rätt och möjligheter som jag uppfattar som tydlig och rakryggad. Det enda jag inte håller med dig om är din uppfattning om hur världen ser ut. Alla individer har inte samma chans att göra sina fria val. Då menar jag inte om Larsson tjänar fem tusen spänn mer eller mindre än jag. När du säger att om man sätter barn till världen får man fixa det. Så är det ju, självklart. Men om barnet är ett resultat av ett övergrepp? Eller om man inte fattar att det kan bli barn om man har sex? Eller om man fått sparken från jobbet på grund av sjukdom och ens partner har det likadant? Jo, föräldraförsäkringen är något bra som kan bli bättre. Om det inte varit så att några gått i täten och drivit på hade vi inte haft sådana självklara saker som lika allmän rösträtt eller avkriminaliserat homosexualitet. Det gäller att avgöra vilka områden politiken ska omfatta. Och att lagstifta om dessa fyra månader tror jag är ett sådant område. Det betyder inte att jag vill upphöja lagstiftningen till princip och norm rent allmänt enär jag inte är sosse eller kommunist. Jag är liberal. Det mesta andra är vi nog överens om!

  4. Missförstå mig rätt, Fredrik. Jag saknar ingalunda förmågan att glädjas med andra. Eller att lida med dem. Jag har inget underskott på empati. Tvärtom. Mina ögon tåras lätt – alltför lätt kan jag ibland tycka – när jag tar del av andras öden eller missöden, verkliga eller påhittade.Men, det är individerna jag berörs av. Inte av något folk, någon grupp, klass eller kön.Och jag glädjer mig faktiskt åt framgångar för Leksand, trots att Mora är mitt lag. Där andra morasupportrar hatar Leksand kan jag uppskatta dem och tycka att de är värda framgång och en plats i elitserien efter all otur, allt slit och alla vedermödor.Det är väl just det, att även om jag älskar någon eller någonting, hatar jag därför inte dess motsats.Om jag hatar något är det hatet självt. Hatet, missunsamheten, svartsjukan, avundsjukan, illviljan, alla syskon i samma förfärliga familj, dem har jag svårt för. Och så politisk klåfingringhet, förstås.Á propos helgen: Summelund (som vi säger där jag kommer ifrån)!

  5. Jag uppskattar tanken att själsligt vara i djup kontakt med sig själv. Och jag delar din fruktan för kollektivism utan självkritik. Och jag anser mig inte heller ha förlorat mitt kritiska, men kanske ännu viktigare självkritiska tänkande. Dock vill jag inte kategorisera eller kolletivisera ”massan” på samma sätt som du. Men att inte kunna känna eufori och glädje tillsammans med andra oavsett om det sker när Leksand vinner en viktig match, eller efter en fantastisk golfuppelevelse eller operaupplevelse, ja, det verkar för mig lite tråkigt på nåt sätt. Oavsett vilket så visst kan man uttrycka sig kategoriskt. Men i så fall på samma sedelärande sätt som en bok, film eller konstverk. För vi vill ju inte göra anspråk på att känna till sanningen i en förfluten tid vi inte upplevt. För då är vi inne på tro och vetande vilket är ett annat ämne. Trevlig helg!

  6. Visst är det så. Helt säker kan man aldrig vara på hur man hade agerat i en viss situation i en viss tid annan än vår. Helt säker kan man egentligen aldrig vara på någonting. Annat än matematikens exakthet.Ändå uttrycker jag mig kategoriskt, det medges. Hur så? Jo, det handlar för mig inte bara om logiskt, rationellt tänkande. Det handlar om personliga, djupa och starka känslor. Det handlar om kontakt med mitt verkliga jag. Min själ, om du så vill.När jag på nyhetssändningar i TV ser folkmassor välla fram på gatorna någonstans, skanderande och protesterande, ropandes slagord, som någon ledare bestämt, fylls jag av motvilja och vämjelse. Jag ser enskilda människor, som reducerat sig själva till att bli delar av en en okontrollerbar massa, ett väsen, en varelse, med vilken det inte är möjligt att föra ett förnuftigt samtal. Jag ser en pöbelhop i stånd till vad som helst. Jag ser människor, som inte längre är det. Och jag tänker, att de där människorna hade gapat med Goebbels. Men inte jag.Det är därför jag aldrig har gått i ett demonstrationståg. Jag har ingen åstundan att låta mig uppslukas av en hoper andra människor. Inte för något syfte. Inte politiskt, inte religiöst, inte idrottsligt, inte kulturellt. Jag står inte på Hovets ståplatsläktare och vrålar i kör med andra, har aldrig gjort det och jag ylar inte med likasinnade framför scenen på Bruce Springsteens konserter.Jag har inga idoler. Jag kan uppskatta och värdesätta vissa människor mer än andra. Gilla vad det säger och gör. Eller inte. Men, jag hemfaller aldrig till idoldyrkan. (Du ska inga andra gudar hava jämte mig). Och jag glömmer aldrig mitt självständiga, kritiska granskande.Jag sitter inte och väntar på Messias. Jag tar ansvar för mina egna handlingar och för mitt eget liv.Därför, dyre bror, tycker jag att jag kan uttrycka mig kategoriskt också om hur jag skulle ha agerat på nazipropaganda från Tyskland den hemska tid när det begav sig.

  7. (En annan grej: Man kan inte översätta den moraliska kompassen du talar om till andra historiska epoker. Sådana saker formas av samhälle, samhällsklimat och inte minst förebilder under uppväxten. Ingen av oss kan vara helt säkra på att vi inte rykts med av locktonerna i 20- och 30-talets Tyskland. Dom förutsättningar som påverkat dig under efterkrigstiden fanns inte då. Vi har ju suttit inne med facit, i ett land som absolut inte uppmanade till motstånd. Man tänker sig gärna som en av få som motsatte sig Hitler, om man levt då, men historien lär oss att så enkelt är det inte. Under vissa omständigheter är vi människor kapabla till verkliga hemskheter. Liksom godheter).

  8. Ja, det var väl det jag trodde! Liberaldemokraterna behöver dig, Bosse!Jag tackar dig för dina intressanta kommentarer. Det illustrerar på ett tydligt sätt skillnaden mellan nyliberalism och socialliberalism. Det ger även ytterligare skäl och perspektiv (anser jag) varför Fp bör gå ur alliansen.

  9. Jag vidhåller: exemplet angående allmän rösträtt är befängt. Jag har en egen moralisk/politisk kompass som aldrig hade fått mig på villospår i den frågan. Lika lite som jag någonsin skulle ha kunnat ryckas med av nazipropaganda på 30-talet eller gjorde det av kommunistvurm på 60/70-talet. Du har din socialliberala uppfattning. Gott så, men socialliberalism härskar inte i världen. Är därför hela världen ociviliserad?Råder anarki i alla länder som inte har vår generösa föräldraförsäkring?Det du inte vill förstå är att jag likväl som du vill värna om de svaga, men till de svaga räknar jag inte hela befolkningen. Människor som behöver stöd ska få det, men varför ska de som inte behöver det få det?Jo, det kan jag förklara för dig. Det ingår i den bedrägliga plan, som bygger på idén att folk är mer villiga att betala skatt om de ser att de får någonting för det. Medborgarna ska alltså luras att tro att de tjänar på att betala höga skatter.Ändå är det precis tvärtom. Genomsnittsvensken kostar samhället ca 5 miljoner kronor under sin livstid, såg jag en beräknad av någonstans, men betalar ca 6 miljoner i skatt. Samhällskostnaden inbegriper allt från vård, skola och omsorg till utnyttjande av infrastruktur och kostnader för försvar och rättsväsende. Nästan 20 procent försvinner alltså på vägen. Jag kan inte verifiera siffrorna så du behöver inte hänga upp dig på dem, men det är klart att hela den offentliga administrationen kostar pengar. Man skickar in 1000 kronor och ut kommer 800.Sverige har valt sin egen väg till socialism. Vi har inte som Marx förordade socialiserat produktionsmedlen, bankerna och försäkringsbolagen; vi har socialiserat människorna istället. Gjort dem beroende av politikernas välvilja för att få hushållsbudgeten att gå ihop och därmed framställt politikerna som alla goda gåvors givare. Helt felaktigt och helt i onödan, som jag ser det. De allra flesta människor har förmågan att klara sig själva. Jag önskar att de fick göra det.Min politiska hemvist är nog inte så lätt att fastställa. Inte ens på vänster/högerskalan (fast det förstås: vänster är jag definitivt inte). Jag är sannerligen inte konservativ. Jag är inte nationalist, bryr mig inte ett dugg om kungahuset och kyrkan ska vi bara inte prata om.Jag är internationalist och liberal i dess ursprungliga bemärkelse. Jag vill minska det politiska etablissemangets inflytande och låta människorna leva sina liv som det behagar dem, som de fria individer jag anser att de fötts som och som jag anser att de har rätt till.Ska man nödvändigtvis fästa någon etikett på mig är det nog libertarian. Jag och Alexander Bard alltså.

  10. Men det är ju min med! Du hade inte kunnat tycka så som du gör om några för hundra år sedan inte tyckt att lika allmän rösträtt är bra. Exemplet är utmärkt!Jag är socialliberal. Det är inte samma sak som att vara kommunist, hör och häpna. Det innebär att man värnar om individens rätt och tror på dess förmåga. Det innebär inte manchesterliberalism där allt ska vara så fritt så anarki råder. Man måste värna om dom svaga också för det finns orättvisor i samhället.Jag förstår att du inte delar den uppfattningen. Men du försvarar inte alls individens rättigheter, Bosse, du försvarar några individer i din samhällsgrupp. Frågan är även var du har din politiska hemvist, tämligen långt åt höger gissar jag. Vad gäller människan och dinosaurierna gör dig skyldig till anakronism. Men symboliken är riktig, vissa konservativa åsikter har varit förhärskande länge, för länge, men hör inte hemma i ett modernt samhälle.

  11. Jämförelsen med kvinnlig rösträtt är direkt felaktig, min gode Fredrik. Eftersom min grundinställning är att alla medborgare av staten skall garanteras samma rättigheter ankommer det på staten – ingen annan – att just tillse det. Man kan inte med mitt resonemang vara emot kvinnlig rösträtt och hade jag levat vid den tid när frågan restes hade jag varit en tydlig förespråkare för kvinnlig rösträtt – även om jag säkert inte då heller skulle ha marscherat i något demonstrationståg.Istället för att bli mållös av att jag inte tycker att vi borde ha någon föräldrapenning (principiellt, för tydlighets skull – jag är tillräckligt insiktsfull för att inse att det inte är politiskt möjligt att ta bort föräldraförsäkringen nu när folket vant sig vid den) borde du reflektera över varför vi har den och varför alla ska omfattas av den vare sig de behöver den eller ej.Och ja, jag skulle uppleva det som en kränkning av staten om den verkligen dömde mig att vara hemma på heltid med mina barn. Jag skulle skrika: ”ge djävulen i mig”! Nu är det väl ändå så att de där pappamånaderna inte riktigt innebär att någon döms till att vara hemma med sina barn utan att föräldrapengen för ett visst antal månader reserveras för pappan. Tar man inte ut den förfaller den, om jag förstått det hela rätt. Och så blir det nog i många fall. Och vad har du vunnit då?Det som bekymrar mig mest är nog ändå ditt individ v/s kollektivresonemang. Som du har kommunister och socialister alltid resonerat: Den enskildes fri- och rättigheter väger lätt om något kollektiv – kön, klass, grupp, folk – antas vinna på en begränsning av desamma. Men där står jag, som försvarare av den enskildes fri-och rättigheter i alla sammanhang. Var är din politiska hemvist? Egentligen?Fast det förstås, när moderaterna står till vänster om sina allianspartier och socialdemokraterna i många frågor och vi bara har att välja mellan socialdemokrati och socialdemokrati-light är väl den frågan inte längre relevant.Att du tillskriver mig en dinosauriesyn på jämställdhet smickrar mig när jag betänker att dinosaurierna härskade på jorden i närmare 200 miljoner år, att jämföra med människans 200 000 år, varav jämställdhetsfrågan väl inte kan sägas ha varit aktuell i mer än, tja, 100 år.

  12. Ok, jämförelsen med kommunism haltar, det medger jag. Det tog fokus från det hela. Din argumentation har dock mycket att göra med exemplen. Inför dessa riksdagsbeslut kan man argumentera på samma sätt som du gör här, nämligen. ”Nä, nån kvinnlig rösträtt ska vi inte ha. Staten ska inte lägga sig i sånt. Det kränker mig att staten tillgodoser kvinnorna rösträtt. Det där med röstandet kan jag i egenskap av man sköta”. Alla har inte samma möjligheter som du. Därför måste vi hjälpa till ibland, tycker jag. Däremot har jag en allmänborgerlig syn på hur skatten ska användas och vad man kan förvänta sig av den. Du har verkligen, om du ursäktar, dinosauriesyn på jämställdhet. ”Den som skaffar barn får själv ta hand om dem”. Det där frihetstänket innebär en för hård verklighet för mig. Vi ska inte ha någon föräldraförsäkring? Jag är mållös. Diskussionen handlar inte om du tog ut någon pappadag eller inte, det handlar om kvinnorna. Inte individen, som tex din fru, utan kollektivet. Du är ingen sämre pappa för det. Men skulle du verkligen uppleva det som som en kränkning om staten ”dömde” dig till att vara hemma på heltid 4 månader med varje av dina barn?Nåja, vi har nog för olika grundsyn på livet. Men jag står för detta förslag in i minsta detalj. För mig handlar det om demokrati och allas rätt, inte bara en privilegierad grupp hur sosse-aktigt det än kan förefalla.

  13. Nää, Fredrk, dina jämförelser haltar betänkligt.1) Kommunism är inte en vacker tanke ens i den bästa av världar därför att den i sig förutsätter förtryck. Vi föds alla med olika förutsättningar. En del är begåvade, andra inte. En del är musikaliska, andra inte,. En del har bollsinne, andra inte. En del är ambitiösa, andra inte. En del är flitiga, andra inte. Etc, etc. Ett fullständigt jämlikt samhälle förutsätter därför förtryck av de begåvade, de musikaliska, de med bollsinne, de ambitiösa, de flitiga. Etc, etc. De måste förhindras att förverkliga sina drömmar, att leva sina liv så som de har kapacitet att göra. För om de får göra de blir de ju mer framgångsrika än andra och samhället därmed ojämlikt.2) Vad min argumentation har att göra med allmän rösträtt, avkriminalisering av homosexuella, kvinnliga präster eller barnaga att göra begriper jag uppriktigt sagt inte. I min värld är det en självklarhet att alla människor har lika rättigheter oavsett ras, kön, religion, etniskt ursprung eller sexuell läggning och ingen människa har någonsin rätt att förgripa sig på någon annan människa inbegripet sina egna barn. Avkriminalisering av homosexualitet är likaså en självklarhet för mig liksom det är att avkriminalisera alla andra former av sexuella aktiviteter. Dessutom anser jag att man ska skilja på stat och kyrka – fullt ut. Bort med det politiska inflytande över Svenska Kyrkan! Om den – eller någon annan religiös institution – vill eller inte vill ha kvinnliga eller manliga präster är helt och hållet upp till den själv att bestämma.Vad du bekänner dig till är idén om den sociala ingenjörskonstens förträfflighet. Att med politiska beslut förändra enskilda människor, deras livsval, sätt att leva sina liv, för något syfte som du uppfattar som gott.Min respekt för andra människors integritet går mycket djupare. Jag anser aldrig att jag har rätt att lägga mig i hur andra väljer att leva sina liv så länge det inte utgör en fara för mig eller någon annan människa. Däri har du skillnaden mellan oss.För övrigt bryr jag mig inte ett dyft om pappamånader. Själv tog jag inte ut en dag när det begav sig. Är jag en sämre förälder för det? Hade jag agerat annorlunda om de fanns särskilda pappamånader? -Inte alls. Jag begriper inte varför vi ska ha föräldrapenning över huvud taget. Eller barnbidrag. Sätter man barn till världen får man själv ta ansvar för dem. Om min granne inte vill ha barn utan skaffar hund istället behöver jag inte betala honom för det. Varför ska jag betala honom för att han vill ha barn? Det är hans ensak. Inte min.Om någon är i behov av ekonomisk hjälp ska de få det. De – inga andra. Varför ska Fredrik Lundberg få barnbidrag? Eller Jacob Wallenberg? Eller Stefan Persson? Eller Elin Woods för att ta ett mer aktuellt exempel om hon nu skulle skriva sig i Sverige?Den som anses ha råd att betala en enda krona i skatt ska inte ha några bidrag alls.Själv har jag aldrig uppburit en enda krona i bidrag, bortsett från barnbidrag, som jag inte kunde avstå ifrån. Men jag har betalat åtskilliga miljoner i skatt under åren. Pengar som jag sedan aldrig sett röken av. Jag har aldrig varit med i en fackförening – inte ens i en arbetslöshetskassa – och jag har aldrig gått i ett demonstrationståg – inte ens i 4:e oktoberdemonstrationerna när det begav sig. Jag har däremot alltid satt en ära i att klara mig själv och inte ligga andra till last. Det borde fler göra, menar jag.

  14. Jag förstår precis hur du menar. Och du har även rätt på ett principiellt plan. Men jag ser det lite som kommunismen i den bästa av världar kan man argumentera som du gör, men hur ser vägen dit ut?Vad jag menar är att den typ av argumentation du för också hade gått att anföra vid diskussionen inför lika allmän rösträtt, avkriminaliserade om homosexualitet, kvinnliga präster eller barnaga. Och dit vill vi väl inte, igen?Du lever i ett privilegierat liv i ett privilegierat land. Du kan kosta på dig att värna den personliga integritetens helgd. Och jag med, som sagt. Min ideologiska övertygelse säger mig att vi ibland måste hjälpas åt, offra lite, för att fler ska kunna argumentera som du. För mig är 4 pappamånader något som skulle kunna lagstiftas om enligt förda resonemang. Offret är litet och barnen skulle nog inte klaga.

  15. ”Förslaget handlar inte om att gå in och kränka människors integritet, som dom som är emot detta skulle kunna hävda. Även om det på ett sätt blir så är det värt det.” – skriver du. Där har du i ett nötskal skillnaden mellan oss två. I min värld är det aldrig rätt att kränka människors integritet, annat än när det handlar om välgrundad misstanke om grov brottslighet.Därför betackar jag mig för elitstyrning av mina livsval också i en fråga som denna.

Kommentarsfunktionen är stängd.