Faluaffären

Sven Hedin är i våra dagar mest känd för att han var den siste som adlades i Sverige.

Förutom sina geografiska upptäckter gjorde han sig också känd för att vara emot demokratin. Hedin och Strindberg fick bli portalgestalter för arbetarrörelsens och de konservativas kamp i under 1910-talet.

Som firad hjälte reste Hedin runt i landet och höll anföranden om hur Sveriges försvar borde utformas. Detta var en stor fråga i Sverige mellan 1911-14.

Ett anförande i Dalregementets officersmäss i Falun väckte stor uppmärksamhet och ledde till att översten vid regementet ställdes inför krigsrätt (men friades) för att ha låtit Hedin öppet kritisera regeringen.

Detta trots att det inträffade under en privat middag. Pajkastningen i pressen efteråt stod mellan vänster och höger.

Talet blev känt av allmänheten genom en artikel i Falu-Kuriren. I rummet intill officersmässen tjuvlyssnade musikfanjunkaren Josef Gelhaar, kommenderad musikant, och det var han som spelade en av de viktiga rollerna i dramat.

Gelhaar svor ed på att han hade hört Hedin säga att regeringen Staaff spelade krona och klave med Sveriges frihet.

Det viktiga i vittnesberättelsen var Gelhaar sade sig ha hört Hedin säga: Och om jag en gång stöter i trumpeten hoppas jag ni är redo och förstår mig. Detta tolkades som en uppmaning till att avsätta regeringen och sluta upp bakom kungen, Gustaf V. Kungen ska dock ha varit helt ovetande om det hela.

Denna händelse, som brukar kallas för Faluaffären eller Hornstöten i Falun, speglar lite oförhappandes mitt sinne så här på fredagseftermiddagen. Är det för att svenska soldater nu omkommer i strider i Afghanistan jag tänker på detta? Eller beror det på att vi avskaffat värnplikten?

Min magkänsla säger mig, i ett lite lagom tillstånd av fredagsmys, följande om följande:

Konservatism är nästan aldrig bra.

Det är bättre att skriva som Strindberg än att resa som Hedin om man vill bli ihågkommen.

Det är bra att vi deltar i vår omvärld och ibland måste man föra krig.

Det känns lite obehagligt att ha avskaffat den värnpliktiga armén och infört en yrkesarmé. En värnpliktig armé känns mer förknippat med demokratiska värderingar. Jag litar inte på länder som har olika namn och färger på sina militär- och polisstyrkor.

5 reaktioner till “Faluaffären

  1. Jag delar helt din uppfattning kring det tekniska. Men även ett värnpliktstänk måste ju kunna anpassas till det moderna, tänker jag…I det sista håller jag helt med dig. Sovjetmodellen, med en politisk officer a la Hunt for Red October, kanske inte var så dum ändå…

  2. Hmmm… Svårt det där med värnpliktens vara eller icke vara. Det finns en professionell aspekt utöver den politiska (där jag för övrigt delar dina farhågor) i det att det inte längre går att hindra en invasion genom att ge varje man ett gevär och en grön cykel. Dagens vapen- och kommunikationssystem är så mycket mer avancerade, och kostar så mycket mer pengar, att det inte längre går att kalla in alla vapenföra män (och kvinnor) och ge dem en vettig utbildning.Det som skrämmer nästan ännu mer än de olika färgerna på uniformerna är politikernas ointresse för utrikespolitiken. Man hänger på och gör som de andra.Det måste vara våra folkvalda som driver utrikespolitiken och försvarsmaktens roll att vara ett av de verktyg som står till politikernas förfogande. Som det är nu med våra insatser i Afghanistan verkar det nästan vara det omvända.Som sagt svårt det där…

Kommentarer är stängda.