Kants imperativ

Sverige är tillsammans med Danmark ett av världens mest sekulariserade länder.

Vi bör dock komma i håg, mitt i all vår upplysta självbelåtenhet, att detta internationellt sett är något ovanligt. På gott och ont, naturligtvis.

Pratar vi om respekt för grundläggande mänskliga rättigheter är det mestadels på gott. Pratar vi tro och andlighet, som inte nödvändigtvis behöver krocka med dessa värden, är det måhända lite mer andefattigt.

All religion innehåller oilka varianter på Den Gyllene Regeln: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem (Matt. 7:12, Bibel 2000). Vill man sekularisera det lite kan man i stället prata om Kants kategoriska imperativ.

Detta imperativ innebär att alla ens handlingar bör vara av sådan karaktär att de kan upphöjas till allmän lag. Ditt agerande ska alltså gå att upphöja till regel, eller ideal, för många.

Man bör inte se på sina medmänniskor som om de är ett medel för att ta dig någonstans, utan att de är ett mål i sig själva. De är värda att respekteras.

Nu vill jag inte uppmana till någon sorts allmän moralpanik. Men jag funderade lite på det där i dag under mina flickors luciatåg på förskolan.

Om man har tydliga etiska principer för hur man beter sig i livet är mycket vunnet. Respekt för andras uppfattningar, tro eller övertygelse behöver ju inte innebära att man håller med i sak.

Föräldraskapet innebär bland annat att vara ett föredöme. Olika typer av ledarroller likaså.

Det är viktigt att ha självständigt kritiskt tänkande. Oavsett som jag funderar över mitt förhållande till religion, ideologi eller föräldraskap vill jag vara genomtänkt, ödmjuk, fokuserad och konsekvent.

Detta är naturligtvis alldeles omöjligt, det är bara Jesus som lyckades och han hade, om man nu inte tror på Dan Brown, inga kända barn.

Det kan dock vara en strävan att erövra Kants kategoriska imperativ lite grann varje dag.

En reaktion till “Kants imperativ

Kommentarsfunktionen är stängd.