Sartre och Ikaros

Det är skrivningstider i skolan.

Idag håller jag, i min strävan att slå knut på mig själv av tillmötesgående, ett extra skrivninstillfälle. En del elever mår dåligt och blir stressade över själva benämningen prov. Jag har löst det problemet lika enkelt som briljant: Jag kallar det i stället  för enskild skriftlig reflektionsövning, gemensamt hållen vid ett och samma tillfälle.

Det brukar funka, det är märkligt hur psykologi fungerar. En del skulle kanske kalla det för ett pedagagoiskt skamgrepp, vad vet jag.

Idag står ialla fall existentialismen på programmet. Kirkegaard, Sartre och grabbarna.

Frågan för dagen gäller huruvida dagens extra prov är svårare eller lättare än det ordinarie provet som går på torsdag. Eleverna kan inte veta detta men måste ändå välja vilket prov de föredrar.

Eftersom de heller inte kan förutse konsekvenserna av sitt val får de ångest.

De kan emellertid inte annat än att förbereda sig och kasta sig ut på sina vingar. Man får hantera ångesten och gilla läget. De får det resultat de förtjänar på provet menar jag lite lagom dumdrygt.

Roligt är också att ge dem ett prov i formatet A3 som svar på frågan om det blir ett stort prov.

Viktigt i sammanhanget är att eleverna inte flyger för nära solen, då går det som för Ikaros. Själv ser jag mig mer som Daidalos i min lärargärning, alltså Ikaros far, än som solen (i fall nu någon till äventyrs skulle undra).