Syltan och livet därefter

I dag fick jag min efterlängtade sylta.

Den glömdes lite klädsamt bort på julbordet, och de enda som egentligen sörjde detta var jag och svärmor. Men så i dag när barnen och jag är själva hemma får de blodpudding och jag sylta.

Den Änglaljuva gillar inte sylta, det ingår helt enkelt inte i kategorin ätbart för henne. Det samma gäller bönor, linser, ärtor med mera.

Därför får jag passa på att äta sådant när hon inte är hemma. En gång när hon kom hem och upptäckte en tom burk pölsa i soporna sa hon att hon inte visste om hon ville leva med någon som åt sånt där.

Pastor Karlsson i Borlänge trodde på fullt allvar, när jag upplysningsvis berättade att jag eftersom hustrun var borta skulle äta pölsa och titta på Törnfåglarna, att det hela var en metafor för porrfilm och självbefläckelse. Ack ni svagsinta!

I dag höll det hela på att ta en katastrofal ände. Något stressad över fiskmåsarnas ivrighet i köket slevade jag medelst osthyveln upp en rejäl bit sylta. När jag därefter skulle skära ost höll jag på att använda samma hyvel. Den Änglaljuva älskar ost.

Ja, ni fattar. Detta kunde slutat illa. Men jag kom på mig i tid.

När jag efteråt torkade svetten ur pannan såg jag för mitt inre hur mitt liv kunde gestaltat sig.

I brynja och kalsonger letar jag efter något att sleva upp sylta med. Jag rafsar mig lite förstrött i grillen medan jag försöker minnas gårdagen genom bakfylledimmorna.

Med samma hand äter jag, utan att först låta den passera någon vattenkälla, gårdagens överblivna ostbågar. Lite fisljummen Sofiero ackompanjerar ostbågarna och syltan. Jag lever ensam utan jobb. 

I trapphuset hörs tunga steg och snart ringer det på dörren. Det är socialtjänsteman Thuresson som är på hembesök.

3 reaktioner till “Syltan och livet därefter

  1. Det sista stycket misstänker jag lika gärna kunde varit ett tjugo år gammalt minne, med det enkla tillägget av ”blivande” framför ”socialtjänsteman”…

Kommentarsfunktionen är stängd.