Börje Ahlstedt

För mig står Börje Ahlstedt för en av alla lysande insatser som åstadkoms i mästarens sista film: Fanny och Alexander. Alla tiders julfilm, men det ska vara femtimmarsversionen.

Nuförtiden finns det ett rykte om att Ahlstedt ska vara en svår person, för att inte säga mobbare. Nu har han tydligen givit ut sina memoarer där han hänger ut sina skådespelarkollegor.

Oaw. Hot stuff, tyckte kvällspressen.

Han säger själv att han med tanke på sitt enkla ursprung har svårt för människor med överklassfasoner.

Då kan man ju tycka att det är lite märkligt att han verkar vurma så för Jarl Kulle (Börje har Kulles gamla stol i ett hörn i sin loge) då denne sägs legat ganska långt åt höger i sina politiska åsikter.

Någon sa att Ahlstedt är en av de sista verkliga dinosaurieskådespelarna av vilka det inte finns många kvar. Man förstår vad som avses. Jag för min del gillar de gamla drakarna. Krook, Josephsson, von Sydow, Björnstrand, Kulle och…min stora kärlek på vita duken Ingrid Thulin.

Henne var jag länge djupt förälskad i på riktigt.

Hur som helst verkar Ahlstedt inte vara rädd av sig. För vilka är det han kritiserar i sin bok? Jo, inga mindre än Örjan Ramberg, Peter Stormare och Johan Rabeus. Inga veklingar, direkt.

Annars har jag hört ryktas om att Dramaten ibland är en lekskola, knappast bättre än alla såpor på TV. Se mig, jag först, här är jag! Kanske är drivet att bli sedd lika stort oavsett om man lyckats och är erkänd eller ej.

En annan av De Stora tycks ha omkommit under nyåret, nämligen Per Oscarsson. Även han var en mycket fin skådespelare, som far skulle uttryckt det.