Liberaldemokraterna m.fl

Jag fick en påstötning om att jag borde säga något om det nya partiet Liberaldemokraterna.

Problemet är att det tycks finnas flera partier som aspirerar på titeln. Ett i Skåne och ett under ledning av f.d folkpartisten Alexander Bard. Antagligen finns det flera också.

Det de har gemensamt är att båda säger sig verka för större personlig frihet och en mindre men effektivare stat. Och det kan ju låta fint.

Bard har tidigare lett en fraktion inom FP kallad Liberati, där bland annat den likaledes avhoppade folkpartisten Camilla Lindberg ingick. Det bör sägas att dessa åsiktsyttringar inte har mycket gemensamt med det engelska Liberal Democrats, vilket är ett socialliberalt parti.

Däremot har de en del gemensamt med den s.k Manchesterliberalismen. Denna riktning tycker att allt ska släppas fritt, var och en är sin egen lyckas smed, evolution sker genom att släppa alla krafter fria i konkurrens med varandra.

Detta har mycket lite med socialliberalism att göra. En försiktig gemensam nämnare är uppfattningen att staten inte får vara för stark, för då hämmas individen och samhällsutvecklingen.

Men i synen på vad detta innebär skiljer sig dessa uppfattningar enormt mycket åt.

När man argumenterar för att alla ska vara fria att göra som man vill utgår man från att alla har samma förutsättningar vid starten, födseln. Men så ser inte världen ut.

Vi har ett moraliskt och socialt ansvar gentemot varandra varför vi måste dra upp vissa riktlinjer i samhället. Svårigheten ligger i var den gränsen bör dras. Hur mycket skatt ska vi betala? Vilka ska staten hjälpa, och hur? Det handlar mycket om viljan och förmågan att sätta sig in i hur andra människor tänker.

Empati. Solidaritet. Det finns inte mycket av detta hos Bards parti. Och orden används ibland cyniskt och schablonmässigt av vänstern.

Vi kan alltså inte släppa allt fritt och låta egenintresset styra helt. Vi har ett moraliskt ansvar för både planeten och mänskligheten. Därför är jag emot total avreglering av allt och jag har tidigare diskuterat konkreta sakfrågor som jämställdhet, droger och prostitution här på bloggen.

Han har rätt i en sak, Alexander Bard. Nämligen i uppfattningen att alla allianspartier nu kan uppfattas som Moderater. Moderaterna når senast jag såg rekordmässiga 36 % av väljarkåren.

Det är alltså dags att skrota Alliansen. Moderaterna vann. Grattis.

Blocksystemet gynnar inte demokratiska värderingar. Och inte de övriga borgerliga partierna heller.

Som folkpartist säger jag som Arnold: Get out. Now! Jag är helt övertygad om att vi klarar oss bättre på egen hand, eftersom som vår ideologi är överlägsen. Om inte allianssamarbetet bryts genast kommer ett eller flera partier att trilla ur riksdagen nästa val.

Jag tror inte Alexander Bard kommer att spela någon större roll inom svensk politik. Däremot vore det trevligt att se honom i melodifestivalen igen, med tanke på dess bedrövliga kvalitet nuförtiden.

För egen del har jag blivit uppringd av Valnämnden för FP i Falun. Man frågande om jag var intresserad av en plats i styrelsen. Jag sa att det var jag, för jag vill ju påverka politiken åt ett mer socialliberalt håll, åtminstone här i stan.

Återstår att se om jag blir vald.