Säldräpare

Ibland gör man dumma grejer.

När jag var yngre sa jag ofta saker, lite för mycket och ofta, som en del blev arga på. Det där har jag slipat bort lite, men jag känner fortfarande en oerhört stark vilja att reagera när jag upplever att en oförrätt begås eller lids.

Detta trots att man bör välja sin konflikter, och i vissa fall helt hålla tyst, har jag så himla svårt att följa denna till synes enkla naturlag.

När jag studerade i Frankrike fick vi i uppgift att presentera vår bänkgrannes land och kultur på franska inför klassen. Min bordsgranne kom från Norge, slumpade det sig. Det bör nämnas att detta ägde rum 1991, när debatten om säljakt i vårt västra grannland gick hög.

Jag presenterade Norge som ett vackert land där alla gick i kläder av sälskinn och åt sälkött till alla måltider. Jag försökte skämta lite och la till att sälfettet anvädes som kroppslotion vilket hade som bieffekt att alla norrmän hade en abnormt röd ansiktsfärg. Tack för ordet.

Lärarinnan, som var fransyska, hade inte någon anledning att ifrågasätta mina ord. Däremot hade min bordsgranne, som nu på ett påtagligt sätt illustrerade mitt påstående om ansiktsfärgen, något att tillägga.

Jag minns det lågmälda väsandet som om det var i går. Det där ska eren jävle kong icke lägge sig opp i! När en annan svensk lite halvhögt på låsas-norska högt säger: Säldräpare, säldräpare är kriget i full gång.

Lärarinnan begrep aldrig vad som hände men avbröt lektionen med hänvisning till någon obskyr, intern nordisk konflikt som inte hade med uppgiften att göra. Jag var glad att få gå tidigare från lektionen till La belle Epoque och dricka kaffe.

Så här i efterhand inser jag det omogna i det hela. Samt att jag för alltid förlorat en timmes undervisning i det franska språket.

Visserligen skrattade vi åt det efteråt, norrmannen och jag, och vi hade en mycket trevlig 17:e maj tillsammans där i Aix. Men ändå. På något sätt skulle jag vilja höra av mig till honom och be om ursäkt. Fast jag kommer inte håg vad han heter, baske mej.

Och visste jag det, förslog det ej stort.
Man kan aldrig ändra det fula man gjort.

Man kan inte lämna kulor igen
och trösta pojkar, som stelnat till män.

för att citera Sten Selander