Normativt elände

Om man hävdar att vi i det rika Europa ligger ungefär 60-100 år före många länder i Afrika så har man kanske rätt på ett sätt.

Vi hade vår stora kraftmätning mellan demokrati och diktatur under den första halvan av 1900-talet. Nu reser sig många folk i Afrika mot sina despotiska och grymma diktatorer i jakten på en fungerande välfärdsstat och demokrati.

Visst, så kan man argumentera. Men hur mår vi i Sverige, egentligen? Hur mår vi i landet som numera kommit över sin blygsel och skickar militär till världens oroshärdar?

Lite skämtsamt hörde jag en läkare säga att 25 procent av vår befolkning går på Koncerta mot koncentrationssvårigheter, 25 procent äter Licium mot manodepression och den resterande halvan går på andra antidepressiva mediciner.

Även om det är tillspetsat så ligger det något i det.

Vi mår inte bra i det fantastiska landet Sverige kan man konstatera om man utgår från hur mycket läkemedel vi konsumerar. Eller om vi studerar våldsstatistiken. För om vi tittar på hur mycket aggressioner i olika former det verkar finnas i vårt land får man nog också slå fast att det inte står helt bra till med oss.

Jag vet inte.

Kanske är det kraven att vara lyckad och framgångsrik, alla livsstilbetonade ideal, som till sist sänker oss. I synnerhet de människor som inte når upp till normen, som inte klarar sig själva, som far illa.

Någonstans känner jag att det enda man kan göra är att ta ansvar för sig själv. Kanske räcker det att gå tillbaka till några tydliga grundvärderingar och försöka vara en bra person både mot sig själv och gentemot medmänniskorna.

Men våra resurser räcker inte till att alla ska kunna ha den rådande livsstilen. Hur ska vi hantera det?

Vi vuxna, men kanske i synnerhet den gigantiska 40-talistgenerationen, har ett stort ansvar. Den generationens ansvar spänner över ideologiernas gränser: från alla hycklande vänstermänniskor (jorå, jag tror på solidaritet här i mitt stora fina hus – det här är en underbar Pinot Noir förresten) till alla självgoda (jag har skapat min egen lycka, det kan väl vem som helst) på högerkanten.

Socialnämndens ordförande i Falun uttryckte samhällets sociala inrättningars uppdrag på ett adekvat sätt. Hon menade att det är vårt uppdrag att se till att alla människor orkar lyfta blicken och att må bra. Jag tycker det ansvaret på olika vis omfattar oss alla, inte bara socialtjänsten.

Av det lilla jag sett av Afrika så verkar det som att man där klarar detta bättre än vad vi i Sverige gör.

En reaktion till “Normativt elände

  1. Prozac, Losec och Viagra i lika delar. Funkar inte det så återstår bara cyankalium (botar allt utom stelhet i lederna – permanent).

Kommentarsfunktionen är stängd.