Vilhelm, Eyvind och…Håkan?

I dag är det den 20:e april och jag ska inte säga något om att det är Hitlers födelsedag för det gjorde jag förra året vid den här tiden. Eller om det var året före. Undrar när Jimmie Åkesson fyller år, förresten. As if I care.

Jag tillhör den där kategorin människor som tycker det är viktigt med utbildning.

Det är kanske inte så konstigt eftersom jag också arbetar med det. Utbildning, eller bildning, är viktigt av många skäl.

Det kanske viktigaste skälet jag ser är att utbildning minskar intolerans och fördumning av samhället. Det främjar vanan av att våga ifrågasätta, diskutera och kritiskt tänkande i största allmänhet.

Det finns förvisso de som skaffar detta på egen hand, så kallade autodidakter. Några av våra främsta författare, som Vilhelm Moberg och Eyvind Johnson, var självlärda. Men på det hela stora taget tror jag att individ och samhälle utvecklas bäst om man har tillgång till väl fungerande utbildningsinstitutioner.

Det där diskuterar man rätt ordentligt just nu i Sverige. Den gamle officeren, numera vår utbildningsminister, kämpar på enligt sin övertygelse. Själv blir jag emellanåt lite beklämd över futtigheten i debatten.

Nu är det också så att vår blivande statsminister, om S vinner valet nästa gång, endast har en tvåårig gymnasieutbildning från social linje som högsta merit.

Han kanske har gått jättemånga fortbildningar sedan dess, men det bekymrar mig att en statsministerkandidat inte är universitetsutbildad.

Det är annars diktaturens kännetecken, eller ett av dem åtminstone, att diktatorn vare sig själv är utbildad eller gillar om hans underhuggare är det. I diktaturer är det instinkt som räknas, inte bildning.

Själv försöker jag sätta mig i nya sammanhang då jag anser att det är så jag lär mig nya saker och utvecklas bäst. Har man rätt verktyg kan man hantera och utvecklas i nya miljöer.

Och är jag i denna nya miljö tillsammans med någon som kan sin sak så ser och uppfattar jag vad denne person gör än bättre. Alltså: undervisning i en eller annan form föregår lärande. Det är denna förmåga i sig, och inte färdigheter av olika slag, som är grunden i lärandet.

Men visst, det är lite läskigt att sätta sig i en helt ny obekant miljö på det sättet. Det är jobbigt och ibland obehagligt att genomgå den lärande processen. Det är utlämnande och pinsamt att inte kunna.

Men det är nödvändigt att börja där för att kunna lära sig. Bara miljön är rätt. Det är något av detta jag försöker förmedla till mina elever.

Kanske är också det så Håkan Juholt tänker. I så fall är han helt rätt ute – i alla fall på ett principiellt plan.