SOU 2001: 72, Barnmisshandel, s 26, säger att ungefär 10 % av alla barn i Sverige har upplevt våld i hemmet. Vi pratar då om våld utövat mot deras mamma av deras pappa, styvfar, mammas nya kille etc.
Det ger i Falun ungefär 1200 barn. Ungefär 5 %, eller vart tjugonde barn, upplever det regelbundet. Det ger i sin tur ungefär 600 barn bara här i stan. Rädda Barnen uppskattar att det totala antalet barn i riket som upplevt våld i sin familj är ungefär 200 000.
Jaha. Vad gör vi med den kunskapen, då? Det finns förvisso en massa målsättningar på internationell, nationell, regional och kommunal nivå. Men hur är det på individuell nivå? Eller på kollektiv nivå för oss män? För detta är inte ett jämställdhetsproblem – det är ett mansproblem. Vi män borde skämmas.
Nu ser jag en hel del av mina manliga kollegor gå i taket. De börjar jämföra mig med Gudrun Schyman och hennes uttalande om att alla män är talibaner (rätt roligt sagt, om det inte vore ett så allvarligt ämne). Men jag säger inte att alla män ska känna skuld. Men vi borde tillsammans skämmas för hur många män behandlar kvinnor.
Vi borde tillsammans ta ansvar för att bekämpa den människosyn som ligger bakom våldet och kränkningarna.
Det är så skamligt lätt att ta till våld av olika slag eller sexuella trakasserier när man känner sig trängd. Men som jag ser det är det en inställningsfråga. Vi män borde kunna visa lite moralisk potens och säga nej till den människosyn som gömmer sig bakom den blodröda statistiken i sammanhanget.
Ska man lägga sig i det som sker bakom hemmets putsade fasad? Och hur gör man det? En person sa till mig en gång att ”har man satt barn till världen får man ta hand om dom”. Men många klarar inte det. Visst kan man lagstifta och straffa. I alla fall det vi ser. Mörkertalet framgår inte av Statens Offentliga Utredningar.
Så landar vi där i det kollektiva medvetandet. Det går att förändra normer och attityder, bara man vill och vågar. Det är män som är pedofiler, inte kvinnor. Det är till övervägande delen män som begår våldsbrott och sexuella brott, i synnerhet i nära relationer. Borde inte vi andra män hjälpa till för att de drabbade ska få det lite bättre.
Eller?
Adolphson 
Jag tror det är bra att vi män inser att det finns väldigt många bland oss som på olika vis förtrycker och misshandlar dom barn och kvinnor som finns nära dessa män. Jag tror det är viktigt att vi andra män som inte ägnar oss åt detta ändå engagerar oss i det faktum att det är vi män som håller på. Att individualisera skuldfrågan i ett samhällsproblem tror jag inte leder till någon hållbar lösning.
Jag menar verkligen inte att osynliggöra våld mot kvinnor och barn. Tvärt om. Men jag tror att många män distanserar sig från frågan. Man känner sig inte som en taliban helt enkelt. Däremot kan nog många män identifiera sig med våldsanvändandet på ett mer allmänt plan. Om man då kan föra diskussionen att våld är en maktgrej så kommer man kanske åt mäns våld mot kvinnor också…Men bara för att jag tror att mekanismerna är de samma menar jag inte att man behöver klumpa samman alla fall i samma brottsstatistik.
En intressant, och inte oviktig aspekt. Men jag tror ändå inte man ska blanda ihop dessa diskussioner eftersom kärnfrågan är just relationen män-kvinnor. Förstå mig rätt, för den som slås ihjäl är genusperspektivet egalt. Att blanda ihop mäns våld mot kvinnor och barn i nära relationer är för mig samma sak som att stoppa in pedofili i den allmänna sexbrottstatistiken. Därmed jämställs detta med våldtäkt eller trafficking. Och det är ju att osynliggöra. Vad vinner man på det?Intressant diskussion – jag är nyfiken på samtalsämnet!
Självklart delar jag dina åsikter kring ämnet och vill gärna ta fasta på en mening. ”Vi borde tillsammans ta ansvar för att bekämpa den människosyn som ligger bakom våldet och kränkningarna.” Just människosyn och inte kvinnosyn tycker jag är centralt i det hela. Det är i huvudsak män som begår våldshandlingar. I det avseendet är det en genusfråga men en stor del (hur stor vet jag inte men jag gissar på en majoritet) av de som utsätts för mäns våld är andra män. Jag tror att det finns en poäng i att se på mäns våldsanvändning som maktmedel generellt istället för att göra mäns våld mot kvinnor till en separat diskussion. Dels tror jag att det är samma mekanism som ligger bakom våldet. Dels tror jag att det är lättare för män att relatera till en sådan diskussion.Vad tror ni?
Då är jag med på noterna. Tack för att du bringade ljus åt mitt mörker!
Mja…inte gömmer jag mig inte. I det här sammanhanget står jag rakryggad för mina åsikter. Poängen med hänvisningen till Gudrun gällde mer dom som intar försvarsattityden än vad hon faktiskt sa. Men jag håller med dig, det är viktigt med källanvändning. Vad gäller din andra fråga så går det säkert att ta reda på.
No offense! Inte i andra stycket i alla fall. I första menade jag mer att jag tyckte att det var fult att gömma dig bakom nåt slags ”jag är i alla fall inte lika radikal som Schyman”-attityd, när du i själva verket är minst lika hård.Det vore bättre om man kunde kommunicera med dig någon annan stans än i kommentarerna här, det blir så grovhugget! Funderar på att öppna en mailtråd till dig på Facebook… hm…
Du är ju faktiskt hyfsat mycket radikalare än Gudrun Schyman. Hon kallade aldrig svenska män för talibaner (vilket du säkert känner till eftersom du, som alla andra politiker, är så noga med att göra en källgranskning som åtminstone en gymnasieelev skulle vara nöjd med – obs. ironin), utan påstod att samma patriarkala strukturer som finns hos talibanerna också finns i Sverige.Sen undrar jag, gjorde 2001-undersökningen ingen statistik över våld som barn utsatts för, och då även våld från mödrarna? Eller var det du som generaliserade? Du gav rubriken ”våld i hemmet”, vilket är mycket större än mäns våld mot kvinnor.