Smokerings

Häromkvällen tittade jag ut på ungdomarna på gården som hade fest.

De spelade gitarr och var glada och de slutade dessutom i tid, så jag kunde sedermera sova gott. Mitt på bordet de satt vid stod en vattenpipa som man rökte ur. Det är tydligen den nya grejen, att röka vattenpipa.

Undrar förresten om Sverigedemokraterna röker vattenpipa på sina högljudda riksdagsfester. Dagen efter kanske de trötta sverigedemokraterna släntrar ner och köper en bakis-kebab samtidigt som dom ondgör sig över turkar och araber.

Själv brukar jag föredra en pizza med så mycket biarnässås att den måste förtäras med sugrör samtidigt som jag ondgör mig över mycket, dock inte över turkar och araber.

—

Staten har satt upp som mål att vi ska ha ett tobaksfritt samhälle 2014. Priserna på tobak har stigit de senaste åren. När jag började snusa på 80-talet kostade en dosa Generalsnus 4,50 kr på BP. Nu kostar den ca 50 kr. Följaktligen snusar jag inte längre.

Det är sedan länge olagligt på många håll att röka på arbetsplatsen eller på arbetstid. Den olagliga importen av tobaksvaror är troligen gigantisk. Swedish Match har, så vitt jag förstår, sin största tillverkning i Danmark.

På skolan är det olagligt att röka men man är helt uddlöst i att efterleva förbudet. Vad ska man göra, ringa polisen eller?

—

Var går egentligen gränsen för bruk och missbruk? Om staten har höga kostnader för skadorna relaterade till rökning har den då rätt att förbjuda bruket? Vad är det som säger att det är mer rätt eller fel att röka på än Gula Blend?

Om man väljer att röka sig till lungcancer, supa sig till leverskador eller knarka sig till oigenkännlighet, har man då förverkat sin rätt till vård?

Nej naturligtvis inte. Men friheten har ett pris. Däremot borde såväl frihetivrare som folkhälsoivrare på var sin kant fundera lite mer ingående över är vad det kostar, själsligt, kroppsligt och samhälleligt, att inte göra något alls.

Vare sig det handlar om förbud, relegering eller någon annan form av hantering.