Rubiks kub

Ett av proven man får utstå för att bli yrkessoldat i Sveriges nya yrkesarmé går ut på att man sitter i en glasbur. Samtidigt som ens fängelse fylls med sand, ungefär som ett timglas av gammalt snitt, ska man lösa Rubiks kub.

Det gäller att klara det innan buren blir full av sand och man därmed går under. Provet, i all sin enkelhet, handlar om att lösa problem och behålla lugnet i en pressad situation.

I Sverige har vi senaste åren diskuterat principen om huruvida vi ska ha ett yrkesförsvar eller som under större delen av 1900-talet, ett värnpliktsförsvar. Det blev en yrkesarmé som bekant. Och nu kan man ansöka om att få arbeta som soldat.

Men debatten har inte så mycket, vad jag uppfattat ialla fall, handlat om vilken typ av soldater vi vill ha. Det verkar försvaret självt få bestämma. Men jag tycker det är en viktig demokratisk fråga eftersom soldattypen rimligen, liksom vilken sorts ledare länder har naturligtvis, påverkas av hur vi för krig.

Under första och andra världskrigen har fokus inte legat på enskilda soldaters övergrepp mot civilbefolkningar. Det kan ha att göra med att staterna, inte minst nazisterna, såg kriget som ett totalt krig där alla medel var tillåtna.

Såklart begick både ryssar, britter och amerikaner också övergrepp i kampen mot de fascistiska regimerna.

Från Vietnam och framåt har bilden av den enskilde soldatens beteende kommit allt mer i fokus. Det kliniskt perfekt utförda kriget, som inte minst USA försökt lansera, finns helt enkelt inte.

Krig och konflikter kommer naturligtvis alltid att finnas. Frågan är hur vi hanterar dem, och vilka.

Där blir de som faktiskt utkämpar kriget en intressant sak. Man kan utläsa en hel del, och kanske får man den mest rättvisa bilden, av ett samhälle eller kultur om man ordentligt genomlyser dess skuggsida.

Hur ser brottsligheten ut, vilka begår brott och vilken sorts? Hur för en nation krig och på vilka grunder? Vilken sorts människor är det som utför hantverket?

_____________

En gång i Frankrike gick jag på en fest. På den festen kände jag inte så många så jag försökte träffa nya vänner.

Jag kom att prata med en belgare som till yrket var legosoldat. Han hade varit med i främlingslegionen men även agerat som privat entreprenör. Och han hade deltagit i många krig, stora som små. Tydligen främst i Afrika.

Han pratade inte mycket, men drack desto mer. Till en början verkade han ändå gilla vårt samtal där han redogjorde för framgångsrika uppdrag. Och jag var verkligen fascinerad.

En annan person på festen stötte till honom av misstag så lite vin spilldes. Personen som gjorde det märkte inte sin klumpighet, utan gick vidare. 

Min nyfunne belgiske bekantskap blev helt vild. Hoppsan sa jag och skrattade lite. Plötsligt halade han fram en stor kniv som han viftade med någon centimeter från min näsa. Han lutade sig fram och väste: Do you want to die?

Så reste han sig plötsligt, sparkade till en stol som gick sönder, och lämnade festen. Jag noterade att han tog med sig kniven.