Hycklare

Jag drar mig för att ta upp det jag uppenbarligen nu ändå gör. Det känns lite pinsamt, faktiskt.

Men historien är ändå tämligen välkänd i den trängre bekantskapskretsen, en kompis uppmanade mig högt och ljudligt på en stor fest härförleden att berätta den med motiveringen att den bara måste berättas! följt av ett asgarv.

Och eftersom jag uppenbarligen gjorde så kan jag väl lufta den även här. Men jag börjar i en annan ände.

När de rödgröna i valspurten nu senast engagerade världsstjärnan Stellan Skarsgård irriterade det mig. Inte för att en mångmiljonär inte kan ha vara socialist, utan för det uppenbara hyckleri jag tyckte mig se från båda sidor.

Socialister har nämligen i alla tider använt rikedom som en synonym för egoism och missunnsamhet. Sedan funderade jag lite småsurt över att man verkligen borde granska Stellan och hans skatteplanering.

Sen kände jag mig lite futtig och ville inte kännas vid de där andefattiga och något fördomsfulla tankarna. Det var samma känsla jag haft i ett annat sammanhang några år tidigare och skammens rodnad är fortfarande förknippad med det minnet.

Man får gå tillbaka tio år i tiden till ett samtal mellan mig och äldre kollega, han var en institution, en patriark, med massor av år och erfarenhet medan jag var ny på arbetsplatsen.

Där fanns också en vacker medarbetare och det var kring henne samtalet kretsade. Den äldre kollegan ville hänvisa till henne i något sammanhang och jag visste inte hennes namn varpå han skulle förklara vem han avsåg.

Du vet hon, med de snygga brösten sa han till slut.

Under ögonblicket av en sekund genomgick jag en inre kris. Jag visste mycket väl vem han avsåg. Men jag ville inte föra den typen av samtal om personen i fråga med honom.

Jag ville inte bejaka detta och jama med. Men jag hade ingen aning om hur jag skulle hantera situationen. Näe, jag vet inte, det har jag inte lagt märke till, mumlade jag.

Den äldre, rutinerade, vördnadsvärde kollegan fångade min blick och höll den kvar i några sekunder.Sedan sa han ett kort, kärnfullt ord:

hycklare.

Sedan dess har jag ibland alltså diskuterat händelsen som en lustig anekdot. Frågan jag funderar över är vem, om någon, som ska skuldbeläggas. Jag? Den äldre kollegan? Det finns dessutom säkert en och annan (idiot) som anser att allt var den vackra kvinnans fel.

Jag klandrar ingen utan tänker på Jesus ord kring vem som ska skjuta det första slagskottet från blå. Inte är det jag, i alla fall.