En hårddisk

Jag har ett problem.

I ett och ett halvt år har jag haft hårddisken till min gamla dator liggande lite här och där. Ett par månader låg den i min sportbag. Sedan var den på jobbet ett tag. Den senaste tiden har den legat på lite olika platser i hemmet.

Varför då, kanske någon undrar.

Svaret är att jag är rädd att min hårddisk ska hamna i orätta händer om jag bara slänger den rätt opp och ner.

Och nu har hon jag delar täcke med, fått nog. Som vanligt hymlar hon inte när hon tycker nåt. Du är ju helt slut. Ta bort skiten. Nu.

Men hur förpassar man en hårddisk till livet efter detta? Den rymmer ju lite av ens själ. Det sägs att man ska slå en spik genom den. Lite som att skjuta en varulv med silverkulor, liksom.

På socialtjänsten hade man tidigare problem med hur man skulle hantera kasserade hårddiskar innehållande känslig information.

Det slutade med att en person tog ut allihopa till sitt landställe, la dem på huggkubben och med yxa egenhändigt gjorde processen kort med hårddiskarna.

Det får väl bli nåt sånt. Jag kan hugga sönder den sönder och samman medan jag glatt sjunger Min hårddisk har tre kanter, tre kanter har min disk… 

Nu är min hårddisk i mitt arbetsportfölj. Måhända är det dödens väntrum för den. Endera dan kommer jag på hur slutet ska se ut för denna tingest.

Tänk så mycket information det går att få fram om oss och som vi inte har kontroll över. På ett plan kan jag verkligen sympatisera med exempelvis FRA-motståndet.

Jag oroar mig över att det ska sitta kameror överallt som skydd mot brottslighet. För vi vet inte vem mer som tittar. Vem övervakar övervakarna, undrade redan romarna på sin tid.

Jag tror, för att konkludera denna lilla tankegång, att det kommer att ställas allt högre krav på individen själv när det gäller att hålla koll på vilken sorts kunskap som finns i omlopp om vederbörande.

I mitt fall resulterar det i en fixering vid hur jag en gång för alla ska skrota min gamla hårddisk.