Svart på vitt

För några år sedan åkte jag och mina två kollegor Pontus Dahllöf och Joel Johansson till Tyskland. Vi ville gå till botten med ett fotografi från andra världskriget. Vi besökte arkiv och intervjuade personer. Varför? För att vi var nyfikna. Bland annat skrev vi en artikel som publicerades i Ordfront.

Hur dog Josef Schulz?

Fotografiet föreställer den unge soldaten Josef Schulz sista minuter i livet. Vi befinner oss tillsammans med den tyska ockupationsmakten i Smederevska Palanka några mil utanför Belgrad den 20:e juli 1941.

Alldeles snart ska en grupp motståndsmän avrättas. De står uppradade mot en höstack i väntan på att arkebuseras. Det är nu Josef bestämmer sig. Han lägger ner sitt gevär, tar av sig ränsel och hjälm, går fram och ställer sig bland dem som ska avrättas.

En okänd fotograf räddar händelsen för eftervärlden. Några minuter senare är Josef avrättad tillsammans med de sexton jugoslaviska motståndsmännen.

Fotografiet och berättelsen kring det har cirkulerat sedan början på 1960-talet då den tyska tidningen Neue Illustrierte publicerade fotot. I både Tyskland och Jugoslavien har hjältehistorien uppmärksammats och ett monument rests över Josef Schulz i Smederevska Palanka.

Med jämna mellanrum har berättelsen sedan dess återkommit och förekommer idag i svenska läromedel och artiklar när temat mod, integritet och civilkurage diskuteras.

I Tyskland ville man tidigt gå till botten med historien och 1966 tillsätter Zentrale Stelle der Landesjustizverwaltungen zur Auflärung von NS-Verbrechen (arkivet för utredandet nationalsocialistiska brott) med säte i den sydtyska staden Ludwigsburg en utredning.

Om historien var sann skulle inte bara krigsförbrytare funnit ett försvar för sina handlingar utan alla som på något sätt samarbetat med nazisterna. Försvar som ”jag lydde bara order” eller ”om jag inte gjorde vad jag blev tillsagd hade jag dödats” hade bekräftats med ett verkligt exempel.

Under förhören fördes alla som tjänstgjort i det aktuella förbandet eller av andra anledningar fanns på plats för tiden för avrättningen, så även jugoslaver. Ingen minns att en tysk soldat skulle avrättats för ordervägran, än mindre frivilligt låtit sig skjutas hellre än att skjuta andra.

Ett vittne, soldaten Heunz Ufer, berättar i stället att Josef Schulz avled i sviterna av en skada han ådragit sig i en strid några dagar före avrättningen den 20:e juli.

Det är inga problem att i arkiven spåra Josef Schulz via hans militära förbands aktiviteter. Däremot går det inte att säga något om fotografiet förutom var och när det är taget. Det är väl dokumenterat att den tyska armén avrättade motståndsmän i Smederevska Palanka den 20:e juli 1941.

Fotografiet ingår i en bildserie som visar samma scen med några minuters mellanrum. Studerar man de övriga fotografierna verkar det inte troligt att bildens huvudperson avrättas. Men även detta är spekulationer, vi vet inte vem han är – bara att han inte är Josef Schulz.

Hur kommer det sig att denna bild och myt överlever årtionde efter annat? Effektiva tyska myndigheter har lämnat ett gediget källmaterial i arkivet i Ludwigsburg. I forna Jugoslavien passade myten bra in då regimen motiverade en del av sitt maktinnehav på att man kastade ut nazisterna och befriade landet.

Och det klart, i ett efterkrigspressat Tyskland är det inte svårt att förstå att det fanns en längtan att åtminstone en människa i en dömd generation var god.

Men hur förklarar vi att bilden dyker upp på så många ställen i dagens Sverige? Den har återfunnits i Ordfront, DN, i artiklar av förre ordföranden för Amesty, Jesus Alcala, den finns (eller har funnits) i skolans läroböcker för historia, svenska, samhällskunskap och religion. Är vår kamp för det goda så viktig att vi är beredda att tumma på källkritiken?

Frågan man ställer sig är också om just denna underbara historia om mänskligt mod är så viktig att det inte gör något om den inte är sann? Det är inget ovanligt att vi formar våra etiska och moraliska principer efter mytiska gestalter, det har vi människor alltid gjort.

När det inte längre finns vittnen kvar återstår endast bleknade fotografier och dokument, underkastade nästa generations tolkningar.

Historia är något som produceras av människor för människor. Det är fullt möjligt att skapa och sprida den historia vi själva vill ha.

Fredrik Adolphson, Pontus Dahllöf, Joel Johansson