Organhandel

Ungefär trettio svenskar köper årligen något organ utomlands.

Då avses inte fall där man via sjukvården får exempelvis ett hjärta. För det är ju fantastiskt, att sådant kan ske. Nej, det är den ”privata” organmarknaden som avses.

Det ska sägas med en gång att jag inte har en aning om hur den rena brottsligheten ser ut, där man helt enkelt går in och tar en njure och sedan lämnar den utsatte att klara sig bäst han gitter.

Det kostar i genomsnitt en halv miljon kronor att köpa sig ett organ med operation och allt. Av den summan går mellan 5-25 000 kr till den som säljer ett organ från sin kropp. Resten går till läkaren som utför ingreppet och andra inblandade.

Jag vet inte, sparkar jag in en öppen dörr om jag påstår att detta inte känns som en helt schysst affärsuppgörelse?

Om jag framhärdar och påstår att fattiga människor luras och utnyttjas? Är inte detta egentligen en uppgörelse i samförstånd mellan två vuxna, fria individer? Vi ska väl inte lägga oss i det faktum att en afghan, indier eller någon från Afrikas horn, vill sälja ett organ? Eller kanske hela sin kropp?

Så tycks rätt många resonera kring prostitution, så resonemanget kan tyckas tillämpbart även här.

Jo, vi ska ju det. Lägga oss i.

För alla människor är inte lika mycket värda i verkligheten. Människovärdet kan köpas så väl fysiskt som mentalt. Det ser vi om och igen. Jag upprörs över detta och vill göra något åt det.

Därför anser jag att länder måste stifta lagar som skyddar alla, även de som inte har en halv miljon att köpa sig en njure för. Och detta gäller alldeles oavsett hur duktig halvmiljonären varit när han förtjänade sin förmögenhet.

Poängen är att han levde på en plats där det var möjligt att tjäna pengar för vem som helst. Fler måste få den chansen. Det kan vara smärtsamt för halvmiljonären, men det är det värt.