Snövitar

Jag tänker på en gammal Adolphson & Falk-låt, I fördatorisk tid, som handlar om förändring.

Jag undrar om mänskligheten har ett kollektivt minne, eller om allt är begränsat till individen.

Alltså: om vi utgår från att det funnits hyfsat utvecklade människor mellan de olika istiderna men att dessa gått under eller under olika istider haft ganska taskiga levnadsförhållanden, kan vi som art ha lärt oss något av dessa?

Finns det någon sorts mentalt arv eller band, vi snackar liksom inte visdomständer nu, till dessa förfäder?

Man kan ju tänka sig att överkonsumtion i förhistorisk tid inte direkt såg ut på samma sätt som idag. Och att klimathotet var mer påtagligt: typ två kilometer inlandsis. Inte tvärt om, något som vi inte kan ta på men ständigt påminns om.

Eller är det så illa att vi människor ständigt gör om samma misstag fast med lite olika tekniska resurser och levnadsomständigheter?

Jag har i helgen deltagit i ett veritabelt överdåd. Min äldsta dotters sexårskalas. Vi höll det nog med våra svenska nutida mått mätt på en ganska hyfsad nivå.

Men jag kan inte låta bli att fundera över detta medan hon glatt ropar, samtidigt som hon öppnar ännu ett paket, att hon nu har tre Snövitar.

När jag senare ska läsa saga om Tant Gredelin så kallar mina barn henne för Tant Grädde. Fett symboliserar överflöd.

Nåja, det är kanske som mina gamla hjältar sjunger i refrängen till ovan nämnda sång:

Tiderna förändras
Andra ska ta vid
Sanningar föråldras
Dom formas av sin egen tid