Respekt, dude!

Det sägs att skillnaden mellan en chef och en ledare är att den första måste man följa och den senare vill man följa. Det kanske är att förenkla, för hur var det med Hitler? Framröstad i fria val, och allt.
Jag har märkt att oppositionen i stor utsträckning riktar sitt missnöje mot framförallt en person: Jan Björklund. Nu är inte jag som bekant heller någon stor beundrare och jag har tidigare redogjort varför jag hellre ser Birgitta Ohlsson på partiledarposten. Men medan jag själv, tycker jag, är nyanserad i min kritik går vänstern till direkta personangrepp.
Det är lite märkligt att Fp-ledaren är en sådan paria när det är Fredrik Reinfeldt som styr landet. Eller när ett parti som KD finns. Eller att man anser att Juholt är utsatt för en smutsig förtalskampanj, han.
Lien slår lite ohämmat därvidlag, kan man tycka. Men detta är inget nytt, både Palme och Bildt får, och har fått, smaka på bittra personangrepp.
Men hur uppnår man en verklig respekt, egentligen?
Jag kommer att tänka på en gammal släkthistoria. Någon i släkten fick en gång tillfälle att vid förra seklets början träffa och prata lite med självaste landshövdingen. Det var så stort för honom att han under resten av sin levnad i officiella sammanhang alltid avslutade saker han sa med orden:

…och då sa Landshövdingen till mig att det är riktigt som herr Adolphson säger, herr Adolphson har alldeles rätt. 

Jag använde nyligen den frasen i mitt påstående att Björklund skulle ha sagt så till mig i fredags för att illustrera att han vid flera tillfällen hänvisade till något jag sagt.

Jag minns när jag som nyinskriven Uppsalastudent hade besök av salig mor. Hon var mycket stolt för jag var den ende i släkten, på både hennes och pappas sida, som studerat i stan. (Jag är fortfarande den ende som har examen därifrån).

Jag tog med mor till Café Alma i universitetshusets källare där studenter och lärare vid akademin ofta fikar. Som av en händelse satt ”min” professor där, Stellan Dahlgren, en gentleman av den gamla sort vilken det i dag inte återfinns många på Historicum.

Jag minns blicken av ohöljd beundran och respekt mor gav honom när hon mycket underdånigt hälsade på professorn.

För henne var han en lärdomsgigant, en samhällsbärare, en man inte fick besvära hur som helst. Vilket hon också strängt påtalade efteråt. Så informell jag varit i mitt tilltal gick inte för sig!

Förra veckan stod två elever och muckade med varandra på skolan. Smockan hängde lös.

Vet du vad jag kan göra med dig, mannen!? Att du inte skäms, mannen – jag är sexton år!! och så vidare.

Tur att grälet snabbt kunde desarmeras efter utryckning från kollegorna i Hasses Hörna, annars vet man inte hur det slutat.

Arbetsrummet är förövrigt döpt efter superadjunkten Hans Frödin, numera pensionerad. Det är respekt, det.

Kanske har Solkungen, Ludvig XIV, ändå kommit längst, världshistoriens övriga diktatorer till trots.
Under en gudstjänst berättas det att prästen i predikan menade att en dag ska vi alla dö. Efter en lätt harkling och höjt ögonbryn från monarken fick gudsmannen korrigera sig till konstaterandet att vi ska nästan alla en gång dö.
Jag kanske är naiv, men jag tror demokratin och människovärdet tjänar på respekt och en hövlig ton. Men vad vet en lätt (?) överviktig, medelålders läroverksadjunkt i en mellansvensk småstad om det egentligen?