Valfrihet

Det har kommit ett stort paket från nån jävla kundtjänst.

Utkvitterat och hemburet konstateras det att paketet inte är till mig. Efter sju sorger lyckas jag komma fram till den aktuella kundtjänsten via telefon och får beskedet att jag ska trava ner med det igen.

Men Posten vill inte ha paketet för det är konkurrerande Schenker som kört ut det. Och på uthämtningsstället vill man inte ha det för man måste ha en särskild påse att skicka tillbaka grejer i, annars kostar det klöver, ujujujuj.

Men han kommer ju en gång om dagen, Schenkerkillen. Visserligen, men hur menar jag att det hör hit? Det hela går för övrigt utmärkt att lösa på internet.

Jovisst. Och det går, teoretiskt sett, att laga punka med hjälp av en instruktionsbok på tyska. Ha! Som om jag inte känner igen en dimmridå när jag ser en.

Valfrihet och fri konkurrens är värdelöst. För helvete, vad jag saknar gamla gråa sosse-Sverige från förr. Höga skatter, ingen kvalitet på nåt, variation och valfrihet var ord helt utanför pamfletten.

Ska man handla går man på coop. Åker man bil så gör man det i en Drabant. Vinotinto, Ettan, sura tjänstemän och bruna kostymer. Allt kallades offentliga sektorn och privat företagande var Pelle på hörnet som lagade bilar. Svart, men säg inget.

”Tjänstesektor”, ”Service” och ”Kund” var ord som fungerade lika bra i Sverige som i Uganda eller Brasilien.

På den tiden var det i alla fall lite roligt att vara liberal, man framstod som något av en clownfisk i Svarta Havet. Eller som en burka i Frankrike.

Nä, nu ska jag gå och leta efter en äggmacka av rågsikt till oigenkännlighet insnurrad i cellofan. Har de inte en sån blir jag våldsam à la folkhem.