Godast fika vinner

I går hade jag köket för mig själv i flera timmar.

Det är sällan man hinner laga mat ordentligt, nuförtiden. Det blev oxrullader. Och det blev gott. Far blev uppsluppen efter något glas vin och pratade engagerat om min brors marsvin Tuffsen som han inte kunde ha kvar eftersom han var allergisk.

Sedan fortsatte far tala om katten Nisse som av samma anledning blev skänkt till vårdcentralen i Grycksbo där han sedermera dog av övergödning.

Samtalet avrundades med en fundering kring om knottrorna på lillebrors stämband kom sig av ett han skrek så mycket. Den goda maten renderade alltså i samtal från 80-talet. Ett gott betyg.

Det finns de som menar att det tyder på god matkultur att lukta vitlök. Själv hävdar jag att ett hem som gör av med mycket fransk senap är ett kompetent hem. Och så Stilton, port och pepparkakor. Det kanske man inte gör av så mycket av, men i alla fall. Det är gott.

Dotter 1 sa någon gång, när jag gjorde hennes matsäck, att godast fika vinner. Det gjorde mig lite nedstämd.

Så klart kan man genom att studera en familjs matsedel avgöra hur deras standard. Både mentalt och ekonomiskt. Det kostar mycket sammantaget med fikor till barn, presenter till lärare och tränare. Det är så mycket som kommer till.

Och det är barnen som står där med skammens rodnad när familjen till sist säger att, nej, vi har inte råd med mer.

Nåväl, du blir vad du äter, sägs det också. I så fall vet jag en del på jobbet som blir kubistiska kreationer formade av fryst matlåda. Och Linas matkasse blir årets julklapp.

Om jag skulle bli en matkasse så skulle det hellre bli Zavadis matkasse i Långbortistan. Men det går ju inte.

Medan jag förnöjt rullar den sista oxrullanden tänker jag att så fort jag stirrar på en köttbit vattnas det i munnen på omgivningen, helst när jag stirrar på en råbiff. I alla fall i fantasin.

Skulle jag vara en maträtt skulle det inte vara en högfärdig oxfilé utan en råbiff med mycket fransk senap till.