Hårdrock och ABBA

Man ska inte vara fördomsfull.
Men ibland undrar man ju.

För ibland ser jag kollegor i föräldraskrået som inte riktigt verkar ha vuxit upp. De är fortfarande hårdrockare med pudelfrisyr (med begynnande flint) och tatueringar, fast de fyllt fyrtio och har ett helt vanligt kneg.

Jag får intrycket att de vill vara något helt annat än det de är just där och då. Men jag kan ha fel. Jag hoppas det. Det är väl inget fel med det!?! Alla kan väl inte vara rollspelande körnördar?!

Jo, det kan de. Tänk så mycket bättre världen skulle vara då.

Sedan jag fick stroke har jag blivit extra känslig för skarpa (o)ljud. Vad det innebär för en småbarnsförälder säger sig självt.

Nu undrar jag om de där föräldrarna, som i mitt fördomsfulla tycke aldrig vuxit upp, i själva verket skaffat sig ett perfekt utgångsläge för rollen som småbarnsföräldrar. För den som lyssnat hela sitt liv på oljud kan rimligen inte påverkas särskilt mycket av skrikande barn, hur många de än är.

Sånt tänker man inte på när man 1986 är hur lycklig som helst för att man ska se Depeche Modes Black Celebration-turné på Hovet. Det kanske man borde gjort, med facit i hand. Är all förskolepersonal före detta hardrockers? Fy fan, man får se upp som gammal synthare!

Nåväl. Till mina gamla antagonister, 1980-talets hårdrockare,vill jag säga: ni hade rätt. Ni  var smartare i det långa loppet. I present får ni den här.

Nu har jag varit i Söderbärke och Smedjebacken en vecka – jag använder Twitter för att visa att jag verkligen passar in. Människorna, livet, kulturen och jag klickar perfekt.

Svärföäldrarna har pysslat om oss och Den Änglaljuva har fått fixa allt där hemma. Nästa vecka räknar jag med att vara på banan igen. Som hans majt konungen säger.

Allt är sålunda rosaskimmrande, och jag får aldrig vara prinsen, utan ständigt Barbie. Flickorna tycker jag är mycket bättre som Barbie. Det gör inget, jag var alltid Agneta när vi lekte ABBA i min mammas garderob 1995, förlåt 1975 menar jag.

Det är väl som min käre vän Darke sammanfattade läget vid mitt sjukläger på avdelning 29: Det tar 30 år att inse vilken pajas man är och resten av livet att hantera det.

Man får vara glad att man inte är en ledsen clown, som den i operan om den sorgsne clownen.

Och hörrni! Det kommer en till Alien-film!

Nyss var då som aldrig förr, som psykdoktor Hagland brukar säga.