Kärnan

Efter att större delen av 1900-talet dominerats av vänsteridéer har vi i Sverige  fått en kraftig reaktion. I allt för stor utsträckning har vi avreglerat skolan och gett vem som helst fritt spelrum att tjäna pengar i välfärden.

Det FP nu försöker göra, genom sitt nyligen antagna partiprogram, är att återinföra socialliberala idéer på bred front i Sverige. Exempelvis vill vi folkpartister reglera vem eller vilka som får starta en skola eller vårdföretag.

Men vi vill inte totalförbjuda det fria valet eller goda initiativet.

Den som föreställer sig att ekonomi och samhällsservice enbart kan utformas av kollektivet för kollektivet får svårt att acceptera fritt företagande eller tanken att en privat entreprenör också kan utföra en samhällstjänst.

Än värre blir det om entreprenören dessutom själv vill leva på att utföra tjänsten. Man får inte tjäna pengar på staten, eller skattepengar, enligt ett sådant synsätt.

Denna ideologiska bas gäller även om det faktiskt gynnar den som utnyttjar tjänsten – patient får vård, elev får utbildning, samhället i stort (exempelvis genom vårdköer förkortas) – och den som utför tjänsten (arbetstillfällen, skatteintäkter).

Kritiken mot liberalismen går ofta ut på att individen överges, att alla får klara sig själva bäst de kan. Den starkes lag råder i ett liberalt samhälle enligt dess kritiker. Under 1900-talet har dock en vänstervariant inom liberalismen vuxit fram: den så kallade socialliberalismen.

Socialliberalismen vänder sig emot socialismens kvävande och stereotypa synsätt som innebär att det inte får gå för bra för någon eller något. Ingen framgång utan att en rejäl dusör skatt betalas som tribut för framgången.

Många är de exempel som visar vad sådan politik gör med företagarlustan. Den skapar hopplöshet, en känsla av att någon annan skor sig på ens idéer. Man ger till sist upp eller flyttar verksamheten utomlands.

Socialliberalismen innebär inte att man överger samhällets svaga och utsatta. Dess kärna innebär att alla ska ha samma chans från början oavsett bakgrund. Men i motsats till socialismen drar man inget omvänt Vasaloppssnöre när det går för bra, eller dåligt, för någon individ.

Socialliberalismen vänder sig också emot konservativa krav på dåliga mönsters bevarande eller alltför individcentrerade synsätt.  Den står tvärt emot en blind tro på en överhet av normer, lagar och regler och emot en strävan att styra massorna oavsett om det sker från höger eller vänster.

Varför?

Ja, då är vi tillbaka i det där med individens frihet igen. För dem som inte passar in i givna normer, lagar och regler – och det blir många i ett stort kollektiv – måste i ett sådant samhälle alltid kalkylera med hur mycket de riskerar genom sin livsstil, hur mycket ska man våga bryta mot normen eller hur mycket detta kostar i grundtrygghet.

Ett sådant val ska ingen människa behöva göra.

Socialliberalism är ingen halvmesyr av höger-vänster. Visserligen består traditionell socialliberal politik av breda överenskommelser men det är fortfarande en egen ideologi.

Var hittar vi den idag? För egen del är jag tveksam till Alliansen. Flera av allianspartierna har inte ett socialliberalt synsätt. Naturligtvis inte det röd-gröna alternativet heller. Jag hoppas och tror FP:s nya socialliberala politik innebär återvunnet förtroende från väljarna så partiet efter valet återfinns på nivåer långt över dagens.

Sverige behöver ett starkt socialliberalt alternativ oavsett om FP befinner sig i opposition eller i regeringsställning.