Till vännerna (slutältat, jag lovar)

Ave caesar morituri te salutant!

Jag känner mig lite patetiskt poetisk i dag, som strax torde framgå. Men mina vänner är till en gräns mina kejsare, så jag tycker frasen passar. För dig som som inte känner dig helt bekväm med tilltalet kommer här en lite mer dala-anpassad variant:

Tjänare, vi ska alla en dag hoppa över gärdesgården!

Om du nu inte anser dig vara min vän, eller tycker att jag är en osedvanligt trist människa under alla omständigheter, kan du sluta läsa nu. Är du emellertid min vän, och ändå tycker så, vet jag inte hur vi ska gå vidare. Gör som du vill.

Till dig som ändå känner att du gärna läser en stund till, utan att lida allt för mycket, vill jag fösöka förmedla något substantiellt. Du vet kanske hur jag är. Rastlös. Vill ha kul jämt. Tror alltid, lite så där charmigt naivt, det bästa om människor tills de bevisar motsatsen.

I konklusion: jag är inte så bra på att vara sjukskriven.

Den senaste tiden har jag roat mig via de sociala medierna, mest Twitter, och det är ju inget riktigt liv. Jag har bollat de existentiella frågorna med mig själv och de nära, besökt sjukvården för egen och andras räkning. Jag har varit stursk, yster och ibland lite dyster.

Vi män gör så konstiga saker för att visa hur ledsna vi är, ibland.

Som exempelvis att från balkongen kolla in när kvarterets alla hundägare går och plockar upp bajskorvar. Visserligen med plastpåsar runt händerna, men jag säger bara det: RESPEKT! Livet är inte långt nog för den typen av sysslor. Jag har på senare tid börjat tilltala dem, men de låtsas alltid att de inte hör mig.

Oj! I dag fick du allt en baddare på kroken! (Tystnad. Hunden skäller glatt. Tummen upp från mig. Ryggtavla. Snabba steg bort. Ett spänt koppel. En port slår igen.)

Jag börjar tappa lite auktoritet hemma också. När jag försökte styra upp läget i barnkammaren för en tid sedan blev jag inte bönhörd. Jag tog till ett  skamgrepp: Men hörrni, pappa är ju sjuk!

Döttrarna fixerade mig ett tag under trumpen tystnad varpå Dotter 1 replikerade: Äh, du är inte sjuk. Du är bara en gammal tjock pappa som ser dåligt.

Jag har nu kommit till insikten att hon har helt rätt. Jag är härmed genomskådad. Varken mer eller mindre fångade min äldsta dotter genom denna mening summan av mig. En rätt skön insikt, det medges. Barnens mors klädsamma tystnad efter detta uttalade talade också det sitt tydliga språk.

Jag talade i veckan med sjukvården om ditt och datt. En person, sprungen ur den gyllene fyrtiotalistgenerationen, tyckte vi skulle diskutera mitt  sociala liv. Vederbörande var orolig att jag nu, när jag sagt upp mina uppdrag och kontaktytor för en tid, skulle bli ledsen och deprimerad.

Jag tyckte det var lite gulligt.

Men att fastna enbart med familjen, som det uttrycktes, har sällan varit mitt problem. Det har alltid varit det omvända. För mig låter det tillståndet härligt, men jag fattade ju vad personen som tog upp saken syftade på. Sin egen livskamrat (FY! Det var lågt av mig, ursäkta, ursäkta.)

Sedan diskuterade vi alkohol. Sjukvårdens välmenande representant sänkte rösten och lutade sig i förtroende framåt. Via en låg och diskret röst upplystes jag om att de flesta av oss gillar att festa till lite ibland.

Till midsommar, exempelvis, kan det kanske till och med bli både en och två snapsar – eller hur? Jag fick veta att jag skulle ta det lite lugnare vid dessa tillfällen eftersom man påverkas mycket snabbare i mitt nuvarande tillstånd. För jag vill väl inte att folk ska tro att jag druckit i smyg?

Jag visste inte hur jag skulle regera på alla dessa välmenande tips. Det värsta som kan drabba någon ur min föräldrageneration är att omgivningen ska misstänka att man dricker i smyg. Det sitter en elefant vid bordet, men ingen låtsas om den, typ.

Nå, jag är van att dansa med elefanter, bokstavligt talat. Jag drog till med Lövets gamla fråga: Tror doktorn att jag ska skippa avecen en tid framöver, kanske? Samtalet avslutades med att vi skrattade gott, tillsammans. Personen trodde jag skulle klara mig bra.

Jag har haft otur, men i övrigt har jag fått en grundlig genomgång av min kropp och har, stroken åsido, befunnits vara vid sunda vätskor.

Om det hela varit livsstilsrelaterat hade jag verkligen fått se det inträffade som en signal på att systemet inte mådde bra. Broccoli till frukost, lunch och middag varje dag resten av livet, och sånt.

Som det nu är: quo vadis? Tja, nu lägger jag detta bakom mig och ältar inte mer stroke. Vare sig här eller där. Inga taskiga vitsar eller galghumoristiska fånerier. Vamos, liksom.

Jag ser lite illa åt vänster. Jag börjar jobba på måndag, men med en mycket ödmjuk attityd. Till hösten hoppas jag vara helt i gång på alla områden igen. Kanske.

Vänner! Hör gärna v er, om ni vill leka. Efter samtalet med sjukvården, som jag refererar till ovan, känner jag mig stark nog att klara det.

Kollegor i arbete och föreningsliv! Vi ses snart i en kommunal, lysrörsupplyst, grädd-lila, lokal nära dig.

Jag vill också, apropå kärlek, vin och sång, säga att jag framöver kommer att njuta av fruktkaka med samma finess och glädje som hittills. För inte kan man väl äta något annat, när tillfället är rätt?

Trevlig fortsättning på vad ni än gör just nu! Själv ska jag dricka äggtoddy och läsa vidare i den briljanta  Jerusalem – Biografin.

P.S:Varför inte avsluta, lite lagom pretentiöst, med en av mina favorittolkningar av Hamlet, märkligt nog framfört av Mel Gibson.

P.S 2: Tänker lite på Tranströmer: Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta.