Kunskapsperspektiv

Jag hävdar att kunskap handlar om individens inställning. Det kan man givetvis argumentera emot.

Skolans uppgift är att hjälpa till, att kratta manegen, enligt min mening. Men individen måste, åtminstone efter en viss ålder, spela boll. Begåvning har ofta ett bäst före datum. Vill man inte, blir det inget. Är väskan rätt packad räcker det nästan hela livet.

Hur får man varje elev att bli sin egen Zlatan?

Idag är ska man få hjälp om man är diagnostiserad dyslektiker. Det finns hjälpmedel och vi lärare utbildas för att kunna hjälpa dessa elever. Detta är inte helt oproblematiskt.

En dyslektiker har rätt till hjälp och stöd. Men inte till lägre kunskapskrav för att nå ett visst betyg vilket långt ifrån alla dyslektiker, samt i synnerhet deras föräldrar, förstår.

Det finns tecken på att man ibland eftersträvar en bokstavskombination som en förklaring på varför saker inte går som man tänkt sig. Snabbt ska det gå mot så lite insats som möjligt från individen.

Systemet ska fixa din skolgång. Funkar det inte får du en biljett med några bokstäver, så är det lugnt sen. Blir det problem är det skolans fel.

Det här håller inte längden hur många specialdesignade nationella prov som än införs. En pedagog måste få utrymme att göra sitt jobb: att vara pedagogisk. Att uppmuntra och stimulera.

Det är i samtalet, i den nyfiket ställda frågan, nyckeln till kunskap och begåvning finns oavsett hur lätt eller svårt man har för sig.

Jag satt för en tid sedan hemma hos far och löste korsord. Trots att jag anser mig hyfsat allmänbildad gick jag bet på frågan om vem har skrivit Sista sucken från leksakslådan. 

Olle Hedström, sa far lite förstrött. Visste jag inte det? Sådant lärde man sig förr.

Lektor Paulsrud, en av skolans stjärnor, stormade upprört in i fikarummet en dag. Han muttrade något surt om alla dessa idioter som sjunger har du sett herr kantarell. Det vet väl varenda kotte att kantareller inte trivs i enebackar eftersom det är så basiskt (eller om det var surt) i dessa.

Lektor Paulsrud har disputerat på svampar.

På min arbetsplats har vi anslagit en Bergelin jag gillar. En adjunkt i religion och historia kommer in på en brädgård och vill köpa en planka. Skrattsalvorna som slår emot honom talar sitt tydliga språk. Det kunde varit jag. Det är jag.

I helgen stod en granne och arbetade med sitt barns moped. Han var arg för den inte gick igång. Han hade mysbyxor som täckte åtminstone halva ändalykten, jag själv lördagskavaj.

Den kanske är sur menade jag uppmuntrande. Grannen stannade upp och stirrade på mig. Men han gjorde också ett försök till artig konversation.

Han menade att det var lättare med de gamla motorerna, på Pusch och Zyndapp från 70-talet, än med de här nya elektriska grejerna. Eller vad trodde jag?

Jag vet inte, jag undervisar i Religion, Historia och Samhällskunskap svarade jag.

Han gav mig en blick. Jo, jag ser det. Vi önskade varandra trevlig helg och återgick nöjda till våra respektive världar. Han med sin begåvning, och jag med min.

Vi har båda sannolikt på något sätt fått den uppmuntran och inspiration som krävs för att bli hyfsat duktiga på något som intresserar oss. Kan vi skapa en skola som klarar detta har vi kommit långt.