Sång och musik

Stor musik..och bortom

av adolphson

I takt med att musiken via allsköns kanaler numera är så tillgänglig, samt att skivan som fenomen (oavsett format) minskat i betydelse, har konserternas betydelse och antal ökat.

Människor vill också uppleva musik, inte bara lyssna. Detta gäller även mindre kända band.

Själv började jag, som de flesta andra jämnåriga, med bandspelare och att lyssna på musikprogram/listor på radio och TV. Den första LP-spelaren var en stor händelse vilken sönderspelades av Duran Durans Girls on Film.
När man så äntligen fick se sina hjältar i verkligheten var det stort. Oerhört stort. Jag var ganska tidigt i gång tack vare musikintresserade kamrater. Jag betade av Adolphson & Falk, Lustans Lakejer och till och med  Ratata i Lugnetgymnasiets aula…kan det ha varit 1983?
Jag och en kompis följde Thåström  på tre spelningar med resterna av Ebba Grön i Avesta, Falun och någonstans till i slutet på 80-talet.
På senare år har det inte blivit så många konserter. Mest opera, klassiskt och någon enstaka jazzkonsert blir det nuförtiden. Hej, medelålder. Lysande undantag var när jag och Den Änglaljuva såg Moby och Röyksopp i Scandinavium i början på 2000-talet.
Några riktigt stora konsertupplevelser, sådana där enormt känslomässiga upplevelser, vill jag särskilt nämna.
Efter flera års, nåja två, kom Depeche Mode äntligen med sin nya, enormt emotsedda skiva Black Celebration 1986. Och i april åkte jag, Kåffe & Tage och såg dem på Hovet.
Det var en magisk upplevelse. Särskilt när Alan Wilder gjorde narr av kritiken att bandet spelade ganska lite live. Look! No hands! vrålade han mitt under ett synt-solo.
Jag var nära att se Howard Jones och Kraftwerk, men fick inte för mamma för konserterna ägde rum i Tyskland och Danmark. Mamma behövde bara låta bli att förse sin musiktörstande son med pengar så var den saken avgjord till hennes favör.
1990 var det dags för nästa magiska upplevelse. David Bowie drog världen runt med sin Glass Spider Tour. Med sig hade han en enorm upplyst spindel. Det som funkade så bra i Australien fick inte samma effekt i junikvällen på Stockholm stadion.
Men det var mäktigt att se honom, den levande guden. En aning surrealistiskt var kanske valet av Kim Wilde som förband. Den konserten innebär hursomhelst ett stort CHECK på min livslista.
1991 åkte jag till Borlänge och såg Eric Gadd. Han var i slutet så nöjd med konserten, vi var väl ett 30 tal som öste i flera timmar, att han långt efter utsatt tid plötsligt meddelade att han inte kunde spela mer för han hade inga låtar kvar.
Ett gott betyg till publiken.
Jag var lite skeptisk när min vän Staffan tog mig med på Mästersångarna från Nürnberg på Operan i Marseille. Hallå, Wagner, är inte det lite väl pretto till och med för att vara jag?
När föreställningen var slut flera timmar senare var jag helt tagen. Tydligen, berättade Staffan senare, hade jag levt mig in i föreställningen så tårarna runnit och folk till och med hyschat åt mig när jag skrattat högt.
Jag får erkänna några bottennapp också. På Helsingkrona nation i Lund såg jag Bransta Citysläckers, men det var INNAN de blev kända.
Min välmenande kusin köpte en gång biljetter till Bruce Springsteen Born in the USA-tour. Det var inte så kul, så jag satte mig ner. En fet kille i liten t-shirt kom fram och sa att det här är kingen, så ställ mig upp för fan.
Jag upplyste hövligt om att kingen är Elvis. Han menade kanske The Boss?
När jag småjoggade från platsen (den tjocka arga killen sprang inte så fort) minns jag att jag funderade över vilken som kunde vara världens bästa låt. Kanske är det  den här? Eller möjligen den här? Ja, ni fattar.
Jag och Den Änglaljuva har vår LP-spelare nedpackad tillsammans med ett par hundra vinylskivor. När barnen är stora kommer den säkert fram igen.