Vietnam och bortom

Vietnamkriget blev det krig där krigets vanvett på ett mycket påträngande sätt flyttade in i människors vardagsrum. En vanlig uppfattning är att det egentligen var på hemmaplan USA förlorade kriget.

Journalister, fotografer och TV-team skildrade allt som hände och serverade det på bästa sändningstid världen runt. När det framgick för vanliga amerikaner hur deras eget land betedde sig växte motståndet mot kriget lavinartat.

Jag tänker på framför allt två berömda fotografier som kommit att symbolisera kriget i Vietnam som ett orättfärdigt, grymt förtryckande krig. (Finns det något krig som inte är det, förresten?)

 

 

Den här bilden är tagen av Eddie Adams 1968. En sydvietnamesisk officer avrättar en fånge på öppen gata. Bilden är stark. Den kom att väcka internationell vrede och motstånd mot USA:s inblandning i kriget och bidrog till att bilden av USA som ett land som dödar civila och oskyldiga cementerades.

 

 

En annan mycket hemsk bild från kriget har använts i fredsrörelsen efter kriget – bland annat mot kemiska stridsmedel. Det anses dock tveksamt att den skulle påverkat opinionen, och därmed  påskyndat det amerikanska tillbakadragandet av militära styrkor, i någon större omfattning.

Bombningen av Trang Bang (1972), som bilden föreställer, utfördes dock inte av USA utan av Sydvietnamesiskt flygvapen. Det är uppenbart för alla hur liten roll detta faktum spelar för människorna på bilden.

Vem det var som faktiskt släppte bomberna, alltså. De faller ju likafullt.

Just den här historien slutade lyckligt för bildens huvudperson. Flickan överlevde och bor, tror jag, i dag i Kanada. Hon har givit ut en bok om sitt liv. 

Sveriges statsminister Olof Palme engagerade sig, internationalist som han var, starkt mot kriget. Detta trots att president Nixon blev skogstokig och relationerna mellan USA och Sverige blev iskalla.

Senare forskning hävdar dock att det där mest var ett spel för gallerierna.

Hör här Palmes reaktion mot USA:s bombningar av  Vietnam 1972.

Lilla landet lagom, Sverige alltså, tycks ha förändrats. Det finns uppgifter som tyder på att vi svenskar är mer skjutglada nu för tiden. Med det menar jag att svenskarna idag i större utsträckning än tidigare är positiva till svenska krigsinsatser i exempelvis Libyen och Afghanistan.

Eller så hänger det ihop med att vi inte har allmän värnplikt längre. Längre ifrån vapen och fullmatade av TV/dataspels-våld är det lätt att glorifiera och teoretisera våld. Jag kan, på fullt allvar, inte säkert säga huruvida Försvarsmaktens reklamfilm är på riktigt eller ett skämt.

Det jag däremot tydligt kan säga är att jag ser en demokratisk risk i att inte ha värnplikt. Hur värnplikten är utformad är naturligtvis en annan fråga. Jag litar inte riktigt på länder med yrkesarmé. Alltså de flesta länder på planeten.

Tyvärr är det så att ibland är våld oundvikligt. Det gick helt enkelt inte att stoppa Hitler med munväder och afghanska kvinnor får det inte så mycket bättre om man kastar pennor på talibanerna. Men ju mer förankrad i demokratin polis och försvar är desto bättre.

En man en röst ett gevär löd slagordet för att utöka rösträtten i Sverige i början på 1900-talet. Det där tror jag fortfarande på fast uttryckt med dagens språkbruk: En hen, ett bröst, en plikt. 

Vi svenskar pratar om våra medborgerliga rättigheter men sällan om våra skyldigheter. Jag märker det inte minst i skolvärlden. Systemet ska fixa studierna/försörjningen åt mig, det egna ansvaret är underordnat.

Det finns ett mått av plikt i ett värnplikt-system vilket innebär att individen inte bara kan ställa krav på samhället utan att vara beredd att ge något tillbaka utöver att betala skatt.

Freud talar om vårt mänskliga överjag viket formar vår självkänsla. En person som har en stark dragning åt allt som är lustbetonat är mindre benägen att ta ett kollektivt ansvar, att bidra med sin del.

Plikt blir lätt ett abstrakt och tänjbart begrepp. Platon talar å sin sida om ethos, alltså vår inre (mag)känsla för vad som är rätt och fel.

Jag menar att dessa saker påverkas av normer och regler i samhället. Men också hur vi utformar skolan där morgondagens medborgare och beslutsfattare nu går. Genom att ta bort värnplikten (utan att ersätta den med något annat) och genom att curla barn och ungdomar genom skolsystemet påverkar vi morgondagens människor.

Vi förfasas idag över ett hjärtlöst rån på en uppenbart hjälplös människa vilken lämnades åt sitt öde på tunnelbanespåret. Vi upprörs bekvämt tillbakalutade i våra länsfåtöljer framför TV:n över att gamla, psykiskt sjuka och eller svårt traumatiserade barn, till och med så små som två-åringar, utvisas av migrationsverket.

Min spaning säger mig att ju mer vi urholkar individens känsla för plikt och ansvar desto mer av detta kommer vi att se. Så när KD ryar om civilkurage och vill lagstifta individen till ansvar så säger jag mot ovan förda resonemang: det är fel väg att gå.

Frågan är djupare än så.

Ytterligare en aspekt på Vietnamkriget är dess påverkan på först USA:s men i förlängningen hela västvärldens drogkultur. Det kanske är långsökt, men nog har detta krig påverkat synen på droger utöver alkohol.

Se mästerverket och döm själv. Men läs gärna boken först.

En reaktion till “Vietnam och bortom

Kommentarsfunktionen är stängd.