Leksands IF svanesång

Så här (nedan) skrev jag för ett tag – ett par år – sen. Bitter. Arg.

Men det är något särskilt med LIF. Så till mig själv vill jag härmed säga: håll käft. Du hade fel. Jag har också tidigare sagt att jag gjort slut med LIF – tills de är tillbaka. Inte för att jag är en medgångssupporter – jag har hängt med sedan 70-talet. Jag var så trött på alltihop.

Hoppas klubben nu kan  visa att allt jag diskuterar nedan är fel. Att man kan sköta idrott bättre än att en kommun ska finansiera den. Att landsbygden kan.

Hursomhelst – hatten av LIF. Stort. Det största som hänt i idrott-Sverige på länge, faktiskt.

Den här matchen följde jag med snäckan i ena örat samtidigt som det tittades på House of Cards och åts ostbågar – king of snacks.. Barnens mor antydde på sitt sedvanligt subtila vis att detta kan ha varit mitt lågvattenmärke – sett över 17 år tillsammans.

Men nu kan allt bara bli bättre!

Jaja – LIF är tillbaka. Och jag med.

Vänligen bortse från allt dravel jag skriver nedan. Idrott är fantastiskt i dessa ögonblick.

—

Jag har hittills avhållit mig från att blogga om mitt hjärtebarn, hockeylaget Leksands IF (LIF). Jag var rätt flitig att debattera mitt hjärtas lag i början på millenniet men mina argument har i takt med klubbens vanskötsel tynat bort.

Jag såg som mycket liten min första match, vi talar om 1970-tal, i svallvågorna av lagets storhetstid i början och mitten av årtiondet. Ibland brukar jag lite tillspetsat påstå att LIF var det enda som var bra med 1970-talet.

Mitt största minne är dock SM-finalen mot Djurgården 1989 när Jarmo Mäkiltalo, korvkioskföreståndaren i Falun, gjorde 1-0 på straff. Tyvärr förlorade vi finalserien den gången.

Sverige tog OS-guld i Lillehammer 1994 där Foppas straff kanske är det som främst dröjer sig kvar på näthinnan. Fem man från LIF spelade i guldlaget. Sex leksingar deltog i finalen mellan Sverige och Kanada eftersom kanadensaren Greg Parks också spelade i LIF.

Sedan dess har det gått utför. Jag har väl i stort sett, liksom förövrigt pastor Karlsson i Borlänge, han som siade om den nya storstilade arenans (Ejedahls) framtid som tomhetens tabernakel, i det närmaste gjort slut med LIF.

Med ett halvt getöga iakttar jag årligen kvalserien. Det är behändigt i egenskap av småbarnsförälder att vara begåvad med ett hockeyintresse som begränsar sig till två veckor per säsong.

Nej, jag är ingen medgångs-supporter. Troget har jag genom åren, ofta runt om i landet, följt mitt lag. Under en ettårig-exil i Västsverige var jag medlem i Tokiga Masar – Götaland. Ett härligt gäng som innan matcherna träffades på Stars and bars på Järntorget i Göteborg.

Jag har skänkt pengar till olika återtåg, köpt prylar och när LIF gick upp i elitserien i den sista matchen (var det 2007?) i gamla ladan var jag på isen och skakade hand med Niklas Persson hans sista säsong i LIF. Min förstfödda var medlem i föreningen innan födseln.

Så något av en nörd är jag. Visst.

Men jag är också besviken. Laget är misskött. Ingen tvekan om det.

I takt med att idrotten allt mer kommersialiserats har olika klubbars problem ökat. Det verkar som om idrottsentusiasterna och föreningsmänniskorna inte riktigt klarar övergången eller anpassningen till den nya idrottsliga verkligheten.

En del av förklaringen kan också ligga i relationen stad och land.

I Dalarna finns vare sig de ekonomiska musklerna eller det affärsmässiga kunnandet för att hålla någon klubb på den högsta nivån i de stora kostsamma idrotterna. Jag kan i skrivande stund bara komma på skidor och Speedway. Talande nog ligger Dalarnas Speedwaybana i Västmanland.

But still: don´t mess with Himlaspelet. Don´t mess with Leksands IF.

Det klart alla klubbar ska tävla på samma villkor. Men råder verkligen samma villkor?

Utan att vilja låta allt för landsbygdspatriotisk eller dala-konspiratorisk vill jag påstå att vare sig AIK (1) eller DIF någonsin kommer att tillåtas gå under. Detta tillåter inte stockholmarna. Och de har råd, tid, vinsynthet och kompetens att förverkliga dessa sina känslor.

Många journalister har genom åren gnällt på LIF. Det kanske finaste (idrotts) varumärke vi har i Dalarna har man runt om i landet stört sig på. LIF:s rykte som gladspelande och svenska folkets lag har levt kvar ända in i 2013. Nog kommer det fler människor till Globen när LIF gästar nationalarenan än när Tingsryd kommer?

För ett tag sedan möttes Mora och Leksand i ett utsålt Globen i en mäktig hockey-manifestation.  Slaget om Siljan flyttade till Stockholm. Det, vill jag påstå, gynnade sporten som helhet. För en kväll var det Leksand och Mora som var Stockholms stolthet.

Publikintresse. Reklam. Uppmärksamhet i media.

Hade intresset varit lika stort om Bofors mött Växjö?

Den senaste tiden har gnället och granskningarna blivit mer högljudda. Säkert finns det anledning.

I självaste Svenska Dagbladet, tidningen utan egen sportredaktion, förekommer ilskna krönikor av Janne Bengtsson. SvT:s egen blodhund Janne Josefsson har också vädrat morgonluft och kommer eventuellt med micken i högsta hugg snart att resa till Dalarna.

(Det programmet måste jag för övrigt se. Jag tror Wallraff VS bondförnuft kan vara av stort underhållningsvärde. Utgången är inte given på förhand. Kanske något för TV4 att göra dokusåpa av?)

Ett lustigt sammanträffande är att denna granskning av LIF sker just nu när det går så dåligt för mesta mästarna Djurgården. Fast man gör väl vad man kan för att ens lag ska klara sig, kanske.

Självklart fungerar inte känslomässiga argument eller böner om att få lite respit på grund av ett ärofyllt förflutet i debatten om idrottslig konkurrens på lika villkor. Men vad är egentligen lika villkor?

Är det rättvist det LIF gör idag? Kanske inte. Har det hänt förr? Ja. Försöker inte alla klubbar göra vad de kan för att överleva? Jo. DIF gjorde samma sorts ackorduppgörelse 1987 har jag idag lärt mig. Om än med vissa skillnader utifrån den tidens regler och möjligheter.

Så till sist ett internt perspektiv från Dalarna.

Hur mycket får hockeyn kosta i förhållande till övriga samhällstjänster eller kultur i Leksand? Hur vansinnigt är det att i Falun investera minst 300 miljoner kronor av skattebetalarnas pengar i en skidanläggning som visserligen ska arrangera VM men där den budget som låg till grund för beslutet sa 80 miljoner?

De som har andra intressen eller behov här hemma kan möjligen ha synpunkter på det.

Bortsett från Dalhalla är kulturscenerna få och små här i länet. Falu BS, den gamla fina bandyklubben, har ekonomiska problem. Kommunen lär inte hjälpa till så mycket. Pengarna är nämligen slut.

Stockholm växer med ett Avesta om året, och med ett Dalarna var tionde. Nej, inte går DIF eller AIK (1) under, inte. Det finns alltid pengar i Stockholm. Lite bonde-bittert avslutar jag med tanken att riksjournalister och andra må fortsätta sparka på oss. Snart ligger vi helt still och reser oss inte mer.

Då får vi flytta till Stockholm. Eller mer exakt till Mälardalen för innanför tullarna kan ju inte alla bo. Väl installerad i Tensta eller Rinkeby får man tillfredsställa sitt hockeyintresse genom att se Djurgården möta Frölunda via kabel-TV.

Nej, tack. Det finns en anledning till att jag inte bor i Stockholm och det har inget med hockey eller kultur att göra. Det handlar om livets basvärden och var dessa bäst tillgodoses för just mig.

Vi får hitta på andra sätt att klara och underhålla oss på landet. För att konkurrera med tätbefolkade tillväxt-områden mäktar vi inte med.

LIF har haft sin tid. Och det har varit en fin tid. Jag gillade för min del tillvaron i gamla hockey-ladan när en saftblandare gick i gång och LIF gjorde entré till tonerna av bröderna Cartwright. Det enda som sades i högtalarna var: Mina damer och herrar: kvällens lag – Leksands IF!

Mer behövdes inte. Tyvärr behövs det i dag en hel del mer för ett hockeylag i högsta serien. Men det är det inte värt i det stora hela. Därför skippar jag nog hockeyn framöver. Hela grejen är ovärdig och pinsam på alla håll och kanter.

(1): Med AIK avses här laget från Solna